Hej hej på er.
Nu har vi kommit hem till Windhoek efter vår lilla äventyrshelg i Zambia. Sen vi åkte förra fredagen så har vi i princip inte arbetat någonting, under bussfärden genom Caprivi så gjordes väl en del noteringar, men i princip så har vi haft våra första hellediga så nu blir det helt och hållet resedagbok det här. Bussen lämnade Windhoek nån gång vi 17-18 i fredags kväll, den svenska representationen bestod av oss, sola röven-killarna, tjejerna (det är nog det första vi gjort tillsammans sen vi kom ner hit) och Patrik från exportrådet. Solen gick ner ganska omgående så det fanns inte så mycket mer att göra än försöka hitta ett så bekvämt läge som möjligt och sova. När vi vaknade nästa morgon hade vi hunnit upp till Caprivi. Om ni inte vet vad Caprivi är så får ni nästan googla fram en Namibiakarta. Caprivi är den där smala lilla remsan som går in en lång bit inåt i Afrika. Anledningen till den här konstiga kartritningen har naturligtvis koloniala orsaker. Tyskarna, som var här till första världskriget, förhandlade till sig en landpassage in för att ha tillgång till Zambezifloden.
Ca 22 timmar efter start var vi framme i Zambia. Vi hade alla väntat oss att Livingstone, staden där vi bott, skulle vara betydligt mer ”kolonial” i sin stil. Men det kändes som vilken skitig afrikansk småstad som helst, fast betydligt mer beroende av turism. Första dagen hann vi inte med så mycket mer än att checka in på Jollyboys och sen gå ut och äta och diskutera hur vi ville utnyttja våra dagar.
Vad vi skulle göra första dagen var ganska uppenbart, vi skulle besöka Victoriafallen. Vi hoppade på gratisbussen vid 10-snåret och åkte iväg ca 10 km från Livingstone. Förväntningarna i bilen var väldigt stora och vi skulle inte bli besvikna. Trots att det är torrperiod nu och fallen bara är en liten del av vad de ska vara då det är som mest vatten så var det en extremt imponerande syn vi möttes av när vi kom fram. Det är naturligtvis svårt att beskriva så ni får ett par bilder istället.
Victoriafallen från Zambiasidan.
Mer Victoriafall.
Ännu mer Victoriafall.
När vi gick runt där blev vi ständigt approachade av diverse småfifflare och privatentreprenörer som ville kränga på oss både det ena och det andra. En (förmodat falsk) hundrabiljonerssedel (one hundred trillion dollars) från Zimbabwe kunde jag inte låta bli att köpa. Det var dessutom en hel del personer som erbjöd sig att ta med oss till Devils pool. Ett ställe vi hört att man vill till men inte riktigt hade koll på vad det var. Genom rena tillfälligheter så lyckades vi faktiskt pricka in en av de få certifierade guider som fanns och tillsammans med Alpha Omega (han hette så, kul om man är lite nördig ingenjörsstudent) begav vi oss ut på en strapatsfylld färd över hala stenar och forsande vattendrag. Devils pool visade sig lätt vara värd mödan och det ganska höga priset. Där vattenfallet rinner som värst så finns det en naturlig pool precis vid kanten. Tar man bara rätt väg kan man alltså komma ut och sitta precis vid kanten och känna hur fallet suger precis bakom en. Det var en riktigt maffig känsla. Efter vattenfallsbadet bjöds det på öl i solen och vi var alla extremt taggade. På vägen tillbaks passerade vi även en annan naturlig pool. De olicensierade guiderna får inte ta med folk ut till den riktiga djävulspoolen (det står en vakt där med väldigt stora vapen) så de tar med sina offer till den här poolen och säger att det är det som är the shit. Också ett väldigt trevligt ställe men inte riktigt lika häftigt som det vi fick uppleva. Efter det andra badet begav vi oss rejält solbrända tillbaks till Jollyboys. Alla 7 extremt nöjda med dagen.
På väg ut till djävulspoolen.
Nästa dag var det tidig uppgång som gällde. Vid 6.45 gick minibussen mot Botswana och Chobe National Park. Det var dags för safari igen, den här gången hoppades vi främst på buffel, för att Fredrik, Mats och Stefan skulle få komplettera de stora fyra vi såg i Etosha med den sista av de stora fem, flodhäst och krokodil. Elefanter räknade vi också med, Botswana har bland världens största populationer. Det tog sin lilla tid att ta sig dit på grund av passkontroller och bilbyten. Gränsen mellan Zambia och Botswana skulle vara värt ett långt inlägg för sig själv. Något mer ineffektivt och amatörmässigt har jag nog aldrig sett i mitt liv. Men det får bli en historia att spara tills man kommer hem. Väl ute i parken så började guiden förklara att de har ovanligt lite djur i parken just nu och att det inte alls var säkert att vi skulle se så mycket. Kunde man ju fått veta lite tidigare tyckte vi. Men ganska omgående fick vi se ett för samtliga helt nytt djur, sabelantilop, och sen var humöret på topp igen. Både bufflar, flodhästar och krokodiler fick vi också se så det blev en väldigt lyckat förmiddagsdrive. Eftermiddagen spenderades på en stor flottliknande båt som sakta gled ner längst Chobe river. Vi serverades en lunch som var långt över förväntan och kunde njuta av flodhästar, elefanter, bufflar och flodhästar på riktigt nära håll. En höjdpunkt.
Safarigänget tar en liten bensträckare och dricker coca cola. Fredrik ständigt bakom kameran.
Vi återvände väldigt nöjda från dagen i Botswana. Det enda tråkiga från dagen var, som vanligt här nere, hiv/AIDS-relaterat. Botswana har enligt Patrik, som känns som en trovärdig källa, ett av de absolut högsta AIDS-talen i Afrika, runt 35%. Längst vägen vi åkte på såg vi stora plakat med ”information”, oklart vilken avsändare men det kändes som någon myndighet. Know your facts stog det överst med stora bokstver. Sen lite mindre under det påstods det att omskärelse kan skydda dig från hiv. Jag är ju ingen doktor precis, men i min värld är det ett väldigt tveksamt påstående och om det är den informationen man får är det inte konstigt att det går som det går.
Tredje dagen delade vi upp oss litegrann. Jag och Mats började dagen med en lugn Safari Walk. Under ett par timmar på förmiddagen strosade vi runt med en väldigt duktig guide i en mindre park nära Livingstone. Vi kom riktigt nära bland annat giraff, zebra och buffel. Det var en ny känsla att komma så nära inpå djuren. Eller man kommer faktiskt närmre rent fysiskt med bil, men just att det inte fanns något mellan oss gjorde att det kändes som att man kom så mycket närmre. Vi träffade även på en halvtam noshörning som vi kunde komma riktigt nära. Han hade skadats i en tjuvjägarincident och har stödmatats med hö sedan dess. Det var ju inte direkt samma känsla som när man träffar på helt vilda djur, men att stå 2-3 meter från en tvåtons noshörning är en mäktig upplevelse. En del bilder på de djur vi sett kommer i ett separat inlägg. När jag och Mats var ute och gick körde Fredrik, tjejerna och Patrik rafting. De verkar väldigt nöjda med sin dag, men får berätta själva om vad de gjorde. Stefan the explorer begav sig ensam av på en expedition in i Zimbabwe. På eftermiddagen så åkte jag, Mats, Stefan och Helene på en båttur längst Zambezifloden. Jättetrevligt, flodhästar, gratis bar och en väldigt fin afrikansk solnedgång. Efter båttruren ble vi rejält försenade tillbaks till Jollyboys. En stor elefant stod på vägen och åt på några som det verkade väldigt delikata pinnar som han slitit ner från ett träd. Han hade inga som helst tankar på att flytta på sig bara för att det råkade komma en buss med turister åkandes.
Efter allt detta var det redan onsdag och dags för oss att packa ihop våra grejer, sätta oss på bussen igen och fara tillbaks till Namibia. Det gick faktiskt lite snabbare den här gången, trots en del ”afrikanska incidenter” som försenade resan. Vi kom fram till Windhoek vi 8 i morse och det är alltid lika trevligt att komma hem till Chameleon. Idag måste vi ut till tryckeriet igen för att kolla hur det gått med våra posters. I morgon tror jag vi ska ut till exportrådets kontor igen för ett möte. Och på söndag kommer Lars Hagman från kth ner så det är bråda dagar innan konferensen på tisdag.
Det finns fortfarande tid att lämna bidrag till Oonte-barnen. För information om vad detta är och hur man går tillväga för att hjälpa till se tidigare inlägg.
