Namibiabloggen

2009-09-18T11:45:00.002+02:00

Som lovat kommer här några bilder från de sista dagarna i Afrika...

Presentation på SymbioCity

Stola grabbar

Mottagning på Swedish Trade Council

På Taffelberget med Cape Town i bakgrunden

I väntan på flyget hem, Jo´burg

Bloggen kommer att fortsätta, dock inte lika frekvent som tidigare. Vi skall försöka att hålla er uppdarerade om sådant som kan vara av intresse. Det kommer däremot vara mindre safari- och äventyrinlägg hädanefter...tyvärr...

Trots att bloggen ej upphör vill jag ändå passa på att tacka alla våra 1 286 unika besökare från Sverige, Namibia, Tyskland, Schweiz, Åland, Brasilien, Finland, USA, Sydafrika, Finland, UK, Zambia, Japan, Irland, Italien, Polen och Spanien. Tackar!!!

Kul också att lojaliteten är hög, de flesta har besökt bloggen mellan 20-40 ggr...

Tack även till:

Chameleon Backpackers - underbart ställe att bo på i Windhoek, med utomordentlig personal, som verkligen rekommenderas http://www.chameleonbackpackers.com/
UNAM
Creative Entrepreneurial Solution
Exportrådet (Karin, Patrik, Lisa, Naomi...)
alla andra som gjorde vistelsen i Namibia oförglömlig

Oonte

2009-09-16T09:33:00.004+02:00

Eftersom frågan har dykt upp. Pengarna till Oonte Centre finns fortfarande på mitt konto. Marie, vår kontakt i Ondangwa, är för tillfället ute på resa. När hon återkommer till Namibia ska hon undersöka vad som vore bäst att lägga pengarna på, sen får hon pengarna för att handla. Vi vill helst inte bara lämna över pengar utan hellre något de kan arbeta vidare med, typ en get, eller något som kan gå direkt till barnen, typ nya skor. Så fort detta är gjort kommer det rapporteras här på bloggen.

Det här betyder alltså även att det fortfarande går att lämna ett bidrag ifall man skulle vilja det.

Eventuellt sista inlägget...

2009-09-14T15:58:00.003+02:00

Då sitter vi, jag & Stefan, nu på Jo´burgs flygplats i våra fina kostymer, Stefan med KTH-pin och jag med Sverige-Namibia pin, och försöker döda de 6 timmar vi ska vänta på flyget till Frankfurt. Hittils har vi kollat på Reno filmen efter att ha letat i 1h efter lämplig hörna att bosätta sig i. Vi har även käkat på Nando´s för sista gången på väldigt länge. Kommer att sakna Nando´s i Sverige.

Gårdagen var annars ganska lugn i Cape Town...vandrade runt på en township tour i en timme i regn. Sedan strosade vi runt på gatorna och hade det allmänt trevligt. Vi fick i oss lite thai-käk på ett mycket mysigt ställe innan vi avslutade kvällen med Mojito slushi och Bloody Mary på Long St. Det känns konstigt att åka hem, lite vemodigt. Vi kommer att sakna Afrika enormt...

Kommer kanske nåt mer inlägg med lite bilder från SymbioCity och CT, håll ut...

Adjö

kort uppdatering

2009-09-13T16:21:00.002+02:00

hej... en snabb debriefing. Vi har:

Sett valar...
Badat med vithajar...
Stefan har blivit sjosjuk och spytt som en tok...
Betat av en hel del pubar av varierande karaktar bla, av misstag, en klubb med lattkladda dansande damer...
Varit ute i Langa township och smakat konstig ol...

Snart bar det av hemat...

Bad boys bonanza week aka Adventure Week

2009-09-11T19:25:00.002+02:00

Nu ar vi i cape town, stefan jag och en skon dansk som heter Eric. Aventyrsveckan har inletts med besok pa table mountain, imorrn skall vi dyka med vithajar och pa sondag blir det nat annat aventyr. Vi bor pa long st backpackers, trevligt stalle mitt pa huvudgatan i cape town. Gardagskvallen spenderades pa cape to cuba, ett kubanskt stalle med kanonfina drinkar, skall slanga i oss lite kak snart och sticka dit ikvall igen...

Nu tar min internettid slut sa jag maste kila...

adjo

SymbioCity

2009-09-09T14:02:00.000+02:00

Då var arbetet i Namibia avklarat. Gårdagens konferens med Svenska Exportrådet, SymbioCity, blev mycket lyckad. Presentationen av undertecknad och Jannicke ansågs av flera externa referenser som mycket bra vilket var kul att höra då man var ganska nervös… Efterföljande workshops var ganska intressanta men gav egentligen ingenting av intresse för vårt arbete. Det skulle väl i så fall vara det faktum att våra tankar och teorier verkar vara i rätt riktning.

Efter konferensen bar det av hem till Chameleon där samtliga förundrades över vår fina utstyrsel, vi har inte haft på oss kostym varje dag direkt. En snabb Vodka Dry Lemon och sen bar det av till House of Sweden där Exportrådet hade mottagning med mingel, champange, snittar och afrikansk dans. En trevlig avslutning på konferensdagen där vi lyckades knyta lite kontakter. Det blir t.ex. troligtvis nåt seminarium och workshop med Sustainable Business Mälardalen senare i höst.

Dagen var dock inte slut än. Tillbaka på Chameleon vid 22-snåret lyckades vi övertala Rosa att servera oss en sista öl trots att baren stänger 21.45…Lloyd lyckades vi också övertala med vår charm och kvällen slutade runt 4-5 snåret, dock med en del avhopp under nattens gång. En mycket, mycket trevlig sista kväll på Chameleon, vårt ”hem” de senaste 8 veckorna… Nu blir det äventyrsvecka innan vi återvänder till Sverige nästa vecka….
Bilder kommer senare…

Tuffa djur till tuff liten tjej.

2009-09-03T10:56:00.003+01:00

I en kommentar till förra inlägget efterfrågade Edith mer bilder på tuffa djur. För er som inte vet det så är Edith min treåriga dotter och om hon vill ha bilder på tuffa djur så är det klart att hon ska få det.

Edith, här är några av de djur vi såg i Zambia/Botswana, jag ska visa massor av fler bilder för dig när jag kommer hem. Då får du visa alla kort på djuren som du har fått också!

Springbok

Sabelantilop

Noshörning

"Monitor Lizard"

Kudu

Krokodil

Giraffer

Flodhästar

Elefanter

Buffel

Babian

Puss puss till Edith från pappa!

Hemma i Namibia igen

2009-09-03T10:49:00.002+01:00

Hej hej på er.

Nu har vi kommit hem till Windhoek efter vår lilla äventyrshelg i Zambia. Sen vi åkte förra fredagen så har vi i princip inte arbetat någonting, under bussfärden genom Caprivi så gjordes väl en del noteringar, men i princip så har vi haft våra första hellediga så nu blir det helt och hållet resedagbok det här. Bussen lämnade Windhoek nån gång vi 17-18 i fredags kväll, den svenska representationen bestod av oss, sola röven-killarna, tjejerna (det är nog det första vi gjort tillsammans sen vi kom ner hit) och Patrik från exportrådet. Solen gick ner ganska omgående så det fanns inte så mycket mer att göra än försöka hitta ett så bekvämt läge som möjligt och sova. När vi vaknade nästa morgon hade vi hunnit upp till Caprivi. Om ni inte vet vad Caprivi är så får ni nästan googla fram en Namibiakarta. Caprivi är den där smala lilla remsan som går in en lång bit inåt i Afrika. Anledningen till den här konstiga kartritningen har naturligtvis koloniala orsaker. Tyskarna, som var här till första världskriget, förhandlade till sig en landpassage in för att ha tillgång till Zambezifloden.

Ca 22 timmar efter start var vi framme i Zambia. Vi hade alla väntat oss att Livingstone, staden där vi bott, skulle vara betydligt mer ”kolonial” i sin stil. Men det kändes som vilken skitig afrikansk småstad som helst, fast betydligt mer beroende av turism. Första dagen hann vi inte med så mycket mer än att checka in på Jollyboys och sen gå ut och äta och diskutera hur vi ville utnyttja våra dagar.

Vad vi skulle göra första dagen var ganska uppenbart, vi skulle besöka Victoriafallen. Vi hoppade på gratisbussen vid 10-snåret och åkte iväg ca 10 km från Livingstone. Förväntningarna i bilen var väldigt stora och vi skulle inte bli besvikna. Trots att det är torrperiod nu och fallen bara är en liten del av vad de ska vara då det är som mest vatten så var det en extremt imponerande syn vi möttes av när vi kom fram. Det är naturligtvis svårt att beskriva så ni får ett par bilder istället.

Victoriafallen från Zambiasidan.

Mer Victoriafall.

Ännu mer Victoriafall.

När vi gick runt där blev vi ständigt approachade av diverse småfifflare och privatentreprenörer som ville kränga på oss både det ena och det andra. En (förmodat falsk) hundrabiljonerssedel (one hundred trillion dollars) från Zimbabwe kunde jag inte låta bli att köpa. Det var dessutom en hel del personer som erbjöd sig att ta med oss till Devils pool. Ett ställe vi hört att man vill till men inte riktigt hade koll på vad det var. Genom rena tillfälligheter så lyckades vi faktiskt pricka in en av de få certifierade guider som fanns och tillsammans med Alpha Omega (han hette så, kul om man är lite nördig ingenjörsstudent) begav vi oss ut på en strapatsfylld färd över hala stenar och forsande vattendrag. Devils pool visade sig lätt vara värd mödan och det ganska höga priset. Där vattenfallet rinner som värst så finns det en naturlig pool precis vid kanten. Tar man bara rätt väg kan man alltså komma ut och sitta precis vid kanten och känna hur fallet suger precis bakom en. Det var en riktigt maffig känsla. Efter vattenfallsbadet bjöds det på öl i solen och vi var alla extremt taggade. På vägen tillbaks passerade vi även en annan naturlig pool. De olicensierade guiderna får inte ta med folk ut till den riktiga djävulspoolen (det står en vakt där med väldigt stora vapen) så de tar med sina offer till den här poolen och säger att det är det som är the shit. Också ett väldigt trevligt ställe men inte riktigt lika häftigt som det vi fick uppleva. Efter det andra badet begav vi oss rejält solbrända tillbaks till Jollyboys. Alla 7 extremt nöjda med dagen.

På väg ut till djävulspoolen.

Nästa dag var det tidig uppgång som gällde. Vid 6.45 gick minibussen mot Botswana och Chobe National Park. Det var dags för safari igen, den här gången hoppades vi främst på buffel, för att Fredrik, Mats och Stefan skulle få komplettera de stora fyra vi såg i Etosha med den sista av de stora fem, flodhäst och krokodil. Elefanter räknade vi också med, Botswana har bland världens största populationer. Det tog sin lilla tid att ta sig dit på grund av passkontroller och bilbyten. Gränsen mellan Zambia och Botswana skulle vara värt ett långt inlägg för sig själv. Något mer ineffektivt och amatörmässigt har jag nog aldrig sett i mitt liv. Men det får bli en historia att spara tills man kommer hem. Väl ute i parken så började guiden förklara att de har ovanligt lite djur i parken just nu och att det inte alls var säkert att vi skulle se så mycket. Kunde man ju fått veta lite tidigare tyckte vi. Men ganska omgående fick vi se ett för samtliga helt nytt djur, sabelantilop, och sen var humöret på topp igen. Både bufflar, flodhästar och krokodiler fick vi också se så det blev en väldigt lyckat förmiddagsdrive. Eftermiddagen spenderades på en stor flottliknande båt som sakta gled ner längst Chobe river. Vi serverades en lunch som var långt över förväntan och kunde njuta av flodhästar, elefanter, bufflar och flodhästar på riktigt nära håll. En höjdpunkt.

Safarigänget tar en liten bensträckare och dricker coca cola. Fredrik ständigt bakom kameran.

Vi återvände väldigt nöjda från dagen i Botswana. Det enda tråkiga från dagen var, som vanligt här nere, hiv/AIDS-relaterat. Botswana har enligt Patrik, som känns som en trovärdig källa, ett av de absolut högsta AIDS-talen i Afrika, runt 35%. Längst vägen vi åkte på såg vi stora plakat med ”information”, oklart vilken avsändare men det kändes som någon myndighet. Know your facts stog det överst med stora bokstver. Sen lite mindre under det påstods det att omskärelse kan skydda dig från hiv. Jag är ju ingen doktor precis, men i min värld är det ett väldigt tveksamt påstående och om det är den informationen man får är det inte konstigt att det går som det går.

Tredje dagen delade vi upp oss litegrann. Jag och Mats började dagen med en lugn Safari Walk. Under ett par timmar på förmiddagen strosade vi runt med en väldigt duktig guide i en mindre park nära Livingstone. Vi kom riktigt nära bland annat giraff, zebra och buffel. Det var en ny känsla att komma så nära inpå djuren. Eller man kommer faktiskt närmre rent fysiskt med bil, men just att det inte fanns något mellan oss gjorde att det kändes som att man kom så mycket närmre. Vi träffade även på en halvtam noshörning som vi kunde komma riktigt nära. Han hade skadats i en tjuvjägarincident och har stödmatats med hö sedan dess. Det var ju inte direkt samma känsla som när man träffar på helt vilda djur, men att stå 2-3 meter från en tvåtons noshörning är en mäktig upplevelse. En del bilder på de djur vi sett kommer i ett separat inlägg. När jag och Mats var ute och gick körde Fredrik, tjejerna och Patrik rafting. De verkar väldigt nöjda med sin dag, men får berätta själva om vad de gjorde. Stefan the explorer begav sig ensam av på en expedition in i Zimbabwe. På eftermiddagen så åkte jag, Mats, Stefan och Helene på en båttur längst Zambezifloden. Jättetrevligt, flodhästar, gratis bar och en väldigt fin afrikansk solnedgång. Efter båttruren ble vi rejält försenade tillbaks till Jollyboys. En stor elefant stod på vägen och åt på några som det verkade väldigt delikata pinnar som han slitit ner från ett träd. Han hade inga som helst tankar på att flytta på sig bara för att det råkade komma en buss med turister åkandes.

Efter allt detta var det redan onsdag och dags för oss att packa ihop våra grejer, sätta oss på bussen igen och fara tillbaks till Namibia. Det gick faktiskt lite snabbare den här gången, trots en del ”afrikanska incidenter” som försenade resan. Vi kom fram till Windhoek vi 8 i morse och det är alltid lika trevligt att komma hem till Chameleon. Idag måste vi ut till tryckeriet igen för att kolla hur det gått med våra posters. I morgon tror jag vi ska ut till exportrådets kontor igen för ett möte. Och på söndag kommer Lars Hagman från kth ner så det är bråda dagar innan konferensen på tisdag.

Det finns fortfarande tid att lämna bidrag till Oonte-barnen. För information om vad detta är och hur man går tillväga för att hjälpa till se tidigare inlägg.

Jobb, öken och Zambia

2009-08-27T14:51:00.002+01:00

Dags för en uppdatering av bloggen. Den senaste veckan har varit full av arbete inför konferensen som ska hållas den 8:e september. Som upplägget ser ut nu, och väl kommer se ut hela tiden antar jag, så kommer vi dels ha någon form av ”monter” där vi presenterar våra arbeten, dels kommer vi få ca 15 minuter, gemensamt med de andra studenterna, att prata om vad vi gjort. Just nu pågår frenetiskt arbete för att bli klara med de posters som måste in till tryckeriet i morgon för att förhoppningsvis levereras i tid till konferensen.

Förra helgen spenderade vi i Sossusvlei. Ett ökenområde som bland annat påstås ha världens högsta sanddyn, (den är jättehög, men om den är verkligen är högst i världen får andra bedöma) samt jättegamls döda träd som inte ruttnar på grund av den extrema torkan. Jag tror jag var den som var minst imponerad av Sossusvlei så vill ni ha en mer ingående beskrivning får ni ta det med dem. Färden dit var nästan en större upplevelse ä själva målet, även om det också var häftigt. Vi lyckades köra sönder på kära Corolla på vägen också, Mats fick stå för en imponerande körning hem till Windhoek i trasig bil. Vi såg en kobra också, det var kul.

Nu är det dessutom bokat att vi åker upp till Zambia i morgon. Bussen går från Windhoek vid halv sex i morgon kväll och om den kommer i tid, vilket den aldrig gör, så är vi framme ca 17 timmar senare. På vägen kommer vi passera Capriviomorådet och det här är enda realistiska chansen för oss att överhuvudtaget komma dit och göra någon form av observationer. Detta kommer inte kunna bli mer en ytliga uppskattningar och jämförelser, men vi kommer i alla fall ha varit där. Väl i Zambia står Victoriafallen, mer Safari och kanske en flodfärd på Zambezi på schemat. Det blir skoj. Vi åker hem igen på onsdag och är således i Windhoek igen på torsdagen.

Det vore jättekul om ni lämnade en kort kommentar också, det är jättekul att veta vilka som faktiskt är inne och läser här. Hälsningar hemifrån är alltid uppskattat. Och det är inte försent att lämna bidrag till Oonteinsamlingen. Stort tack till alla som redan gjort det.

en vanlig vecka i windhoek

2009-08-23T10:18:00.002+01:00

Den gångna veckan har vi…

· …haft ett väldigt ”fruitfull” seminarium på UNAM med forskare och doktorer.
· …under en givande workshop på Chameleon utökat projektets ledord, Kvalitativt, till en ledordsduo, Agilt kvalitativt.
· …gjort ytterligare fältstudier, denna gång i Otjomuise och Katutura.
· …varit på möte med Svenska Exportrådet där vår deltagan på den kommande konferensen diskuterades.
· …anmält oss till två olika workshops som skall hållas på konferensen. Jonny skall gå på Design workshopen och jag, Fredrik, har anmält mig till en med temat energi.
· …fått ändra våra planerade resor till Zambia och Botswana pga ytterligare möten med Exportrådet nästa vecka.

Utöver detta planerade dessutom svenskligan här på Chameleon att anordna en klassisk svensk kräftskiva för den lilla familj vi har blivit med de lite mer långvariga gästerna här. 6,5 kg havskräftor var beställda men eftersom detta är Afrika så innebär en kräftbeställning till fredagen att kräftorna mycket väl kan komma närsomhelst veckan efter. När vi således stod tomhänta på fredag beslutades att den svenska kräftskivan fick bli en sydafrikansk fiskafton med grillad snook och sötpotatis; deliciöst. När kvällen följaktligen övergick till natt begav sig stora delar av sällskapet till El Cubano där den ädla konsten dans idkades. En mycket trevlig kväll som utöver det som står ovan även innehöll besök vid dammen med öl, trummor och trevligt sällskap i solnedgången.

Nu skall Vulture-rummet packas ur, Corollan packas och sedan åker vi till Sossusvlei på ökenäventyr. Åter på tisdag.

Solar oven grabbarna och Luke vid dammen

Nästan hela ligan framför grillen

Jonny i Katutura

Tillsammans med Zenas i en shebeen i Katutura

Jonny fältarbetar

Stiltje, mer eller mindre

2009-08-19T08:42:00.003+01:00

Hejsan!

Det händer inte så jättemycket spänande just nu. Vi höll ett seminarium ute på universitetet i måndags. Ett antal forskare och nån professor lyssnade när vi berättade om utbildningen och vårt arbete i Namibia. På det hela taget var det lyckat, det är alltid värdefullt att tänka igenom det man gjort en extra gåg och svara på kritiska frågor. De verkade dessutom överlag väligt positiva till de preliminära idéer vi har om hur eldistributionen skulle kunna ske.

Annars spenderaas dagarna mestadels på Chameleon, det finns verkligen inte mcket att göra i Windhoek annars. Vi läser och skriver och unnar oss en del ledig tid vid poolen ibland. I morgon torsdag hoppas vi åka ut med en person från universitetet till till Katatura, området dit de svarta tvångsförflyttades på 50-talet och där den stora delen av Windhoeks oelektrifierade hushåll finns. Vi är lovade att få besöka en del "intressanta platser" och prata göra en del intervjuer. Vi vet dock inte riktigt vad det är för platser och personer, men Zenas, som han heter, arbetar med liknande lösningar som de vi tittar på så det borde bli bra.

Nästa vecka försäker vi få till en kombinerad studieresa upp till Caprivi, (den lilla remsan som går rakt in i Afrika uppe i nordöstra landet för er som ä bekanta med geografin), och samtidigt ta en tripp in i Zambia och Victoriafallen. Som alltid är det transporten som är problemet. Det lutar åt en 24-timmars bussresa, enkel väg.

Vi vill dessutom passa på att rikta ett jättestort tack till de som bidragit till vår insamling till Oonte centret. Är det någon som ännu inte hunnit men som skulle vilja hjälpa barnen så finns det gott om tid kvar, bidragen kommer överlämnas i någon form i samband med konferensen den 8:e september. Handelsbankenkonto 185495028, clearing 6921. Märk gärna med Oonte och namn på insättaren.

Vi har glömt att meddela vårt moobilnummer här nere, är det något finns vi på +264 (0)81 4511751

Ta hand om er allihop, hoppas det tråkiga vädret snart försvinner!

Swakopmund

2009-08-16T09:42:00.003+01:00

Onsdag till lördag har vi tillsammans med Solar Oven-grabbarna varit i Swakopmund med omnejd. Anledning till detta var att boende i Windhoek saknades samt ett tillfälle för nya äventyr och observationer i en annan del av landet. Swakopmund hyser en väldigt tysk atmosfär domineras av byggnader i tysk kolonialstil från början av 1900-talet. Precis innan Swakopmund finns t.ex. en ångmotor som importerades av tyskarna 1896 och som fått namn efter reformationsledaren Martin Luther.

Den 35 mil långa vägen till Swakopmund var av relativt hög standard och gick genom först savannlandskap för att sedan övergå till öken, Namiböknen närmare bestämt som dessutom är världens äldsta öken. Vägen, B2an, passerade samhällena Okahandja, Karibib och Usakos. De två senare var mindre byar där allt (boende, affärer etc.) var koncentrerat till de centrala delarna av byn. Vi lyckades därför inte identifiera några större icke-elektrifierade områden. Det bästa sättet att förse de eventuellt icke-elektrifierade hushållen med elektricitet bör därför vara att ansluta dessa till det befintliga elnätet. Kostnaden för detta bör understiga kostnaden att installera någon form av mini-grid eller att förse dessa med RETs (renewable energy technologies) som t.ex. solpaneler eller mindre vindkraftverk. Okahandja däremot är en liten större stad med en del områden som, för vår del, är intressanta. Pga av tidsbrist hann vi inte besöka dessa men vi har som mål och förhoppning att besöka dessa då det endast är 70 km från Windhoek. Utöver dessa byar/städer var det alltså i stort sett helt öde och det behovet av ettrural electrification system bedömdes vara mycket litet.

Vad hände med i Swakopmund då? Jo, vi anlände vid 17-snåret och hann därför ner till stranden och se solnedgången i ett mullrande Atlanten. Fisk och skaldjur var huvudfödan för dagarna och det var mycket trevligt att se havet igen. Närheten till stora sanddyner gjorde dock att vi på torsdagen beslutade oss för att köra sandboarding i öknen. På bilderna nedan ser ni bl.a Jonny svischa fram i 75 km/h, 1 km/h snabbare än undertecknad. Samma eftermiddag åkte vi mot Walvis Bay och passerade då Dune 7 på vägen. Raska som vi är sprang vi upp och imponerades av utsikten och den enorma mängden sand. Det hela påminde till viss del om att stå på en alptopp, men snön var utbytt mot sand. En snabb rusch, några hopp samt en och annan kullerbytta senare var vi nere. Walvis Bay var en tråkig stad med många containrar och lyftkranar men vägen tillbaka till Swakopmund var fantastisk; på ena sidan dundrade Atlanten in och på andra sidan öken och enorma sanddyner.

På fredagen vaknade vi upp till ett väder som var så nära regn man kan komma utan att det regnar. Det var oerhört fuktigt, blåsigt och kallt. Vi hade bokat in oss på en guidat tur i öknen i jakt på ormar, ödlor, kameleonter etc. Men guiden hittade ingenting så det noga och försiktiga letandet övergick snart i vad som kan liknas med paris – dakar rallyt vilket uppskattades. Besvikna över att vi endast fann en lite gecko blev vi informerade om att vi slapp betala vilket var en trevlig överraskning. Idag söndag blir det plugg; förberedelse inför det seminarium vi skall hålla imorgon på UNAM.

Produktutveckling

2009-08-16T09:33:00.002+01:00

Som ni vet så försöker vi få till ett arbetsrelaterat blogginlägg ibland också, eller ett mer direkt arbetsrelaterad ska jag kanske skriva. För vi ser ju faktiskt allt vi gör här nere som arbete och vi får mer gjort mellan sandboardande och safariäventyr än vi kanske alltid rapporterar om. Vi har liksom fått för oss att det är mer spännande för er att läsa om lejon och leoparder än om en heldag instängd på ett litet rum på universitetet plöjandes gamla projektbeskrivningar. Vi tycker i alla fall det är mycket roligare att skriva om lejonen och bilderna är definitivt bättre…

En rolig bild och en tråkig bild

Med det sagt så är det alltså dags för ett lite arbetsrelaterat blogginlägg. Man kan väl säga att det finns två aspekter på vårt arbete. Dels så är vi här för att utföra en del av ett rent produktutvecklingsprojekt, vi undersöker som ni nog vet behov och krav kring en energilösning för småskaligt användande på landsbygden i Namibia. Dels så finns det en mer abstrakt sida av arbetet som går ut på att fungera som pilotprojekt för institutionens framtida (eventuella?) satsning på produktutveckling och innovation för utvecklingsländer. Dels så tittar vi på framtida samarbetsmöjligheter med studentinvolvering, (det går sådär), och dels försöker vi, på en väldigt basic nivå, identifiera likheter och skillnader i förutsättningar, processer, frågeställningar och andra viktiga faktorer i produktutvecklingsarbetet.

Något vi ofta pratar om på KTH, och som bland annat PIEp skriver om i boken innovationsförmåga, är vikten av brukarförståelse. Det är i slutändan användaren som definierar värdet av en ny produkt. För att kunna ta fram en produkt som verkligen uppfyller de reella behoven hos användaren arbetar vi för större användarinvolvering under utvecklingsarbetet. Genom att ge användaren en aktiv roll under hela processen skapas möjligheter att bättre förstå de förutsättningar under vilka produkten kommer att användas, man strävar efter en förståelse för hela sammanhanget. Det finns naturligtvis fler viktiga faktorer gällande innovation men det är just användarinvolveringen vi har funnit intressant här. Hittills har vi, väldigt löst och preliminärt, grupperat problemen vi stött på i sex kategorier.

- Behovet av att definiera rätt problem.
- Svårigheter med att kommunicera kreativitet.
- Begränsad abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper.
- Ovana att tillåtas delta i framtagning av lösningar.
- ”Bling-bling”-problemet.
- Byråkrati

Behovet av att definiera rätt problem är väl kanske det vi har tyckt varit roligast att upptäcka, det var något av en aha-upplevelse. Vi bygger vårt arbete här nere på ett system framtaget av en annan grupp KTH-studenter under handledning av väldigt kompetenta personer på maskinkonstruktion. De är alla högst medvetna om behovet av användarförståelse och har därför hela tiden försökt ha slutanvändaren, alltså den fattiga familjen på Namibias landsbygd, i första fokus. De problem man tittat på är hur man ska generera el på kostnadseffektivast möjliga sätt, hur man ska kunna lagra energin/elektriciteten under molniga dagar/på natten och hur stort ett system skulle behöva vara för att förse ett lämpligt antal hushåll med elektricitet. Det vi har kommit fram till under våra veckor här i Namibia att problemet varken är att generera tillräckliga mängder elektricitet eller att systemoptimera för att producera rätt antal kWh. Den kritiska faktorn är hur du ska få elektriciteten från solkraftverket till användaren på ett ekonomiskt, ekologiskt och långsiktigt hållbart sätt. Det andra är sekundära frågor.

Svårigheter att kommunicera kreativitet. Det råder ingen brist på kreativitet här nere. Vi ser ständigt exempel både på konstnärlig kreativitet och mer direkt problemlösande kreativitet. Mitt favoritexempel, som jag eventuellt har nämnt tidigare, är en spinnrock som byggts av gamla cykeldelar. Problemet är att det har varit väldigt svårt att lyckas kommunicera den här kreativiteten med de människor vi mött. Nu har jag lite svårt att formulera det här. Men det är som att allting måste vara en färdig lösning innan man delar med sig av den och att alla idéer strikt tillhör den som kom med dem. Gruppkreativitet är ingenting vi direkt stött på. (Jag är medveten om att detta är grovt generaliserande, men vi är här under kort tid och redovisar bara de ytliga intryck vi hinner få.)

Den föregående punkten hör delvis ihop med bristen på abstraktionsförmåga hos slutanvändargrupper. Det är inte vi som formulerat det så, det är Marie som bott och arbetat här i många år. På grund av eftersatt utbildning under apartheidtiden finns det en stor grupp människor som har extremt eftersatt utbildning. Matematik var till exempel förbjudet för svarta och därmed saknar många i den äldre generationen en stor del av det logiska tänkande som kommer med sådan utbildning. (Det finns naturligtvis en stor del av befolkningen som inte saknar detta, men nu talar vi om människor som lever i gräshyddor många mil från närmsta eluttag.) Bristen på abstrakt och logiskt tänkande gör det mycket svårt att ta en aktiv del i innovationsprocesser.

Ovanan att tillåtas delta i framtagning av lösningar är verkligen något vi stött på. De flesta vi pratar med frågar vad det är vi är här för att testa eller implementera. Vi tolkar detta som arv dels från apartheidtiden men delvis även som en följd av modernt biståndsarbete. Under väldigt lång tid har man fått alla svar givna. Under apartheidtiden var den fattiga svarta delen av befolkningen naturligtvis inte tillfrågad. På senare år har mycket biståndsarbete planerats centrals i västvärlden. När detta gjorts har man åkt ner för att implementera utan att egentligen fråga befolkningen vad de verkligen behöver. (Generaliseringar igen.) När vi plötsligt kommer och frågar vad de behöver är det faktiskt många som blir helt oförstående.

”Bling-bling”-problemet går ut på att många inte vill ha den ”mest lämpade” lösningen, de vill ha den häftigaste lösningen. Det verkar även vara ett ganska vanligt problem att högutbildade människor inom landet hellre tittar utomlands för lösningar än att titta inåt och se efter vad som verkligen behövs.

Slutligen har vi byråkratiproblemen. Vi har verkligen haft tur då vi kommit i kontakt med helt rätt människor och dessutom är backade av universitetet här. Men annars är det väldigt svårt att få komma i kontakt med människor. Du behöver tillstånd både från central myndighet, regional och lokal. Dessutom har du småkungar, byöverhuvuden och liknande som måste ge sitt godkännande. Det går absolut inte att tro att man bara kan komma ner, fixa en tolk och sen gå runt och knacka dörr.

Så, det var en liten take på våra intryck när det gäller användarinvolvering. Återigen, grova generaliseringar och förenklingar. Har någon en annan bild av detta är ni mer än välkomna att dela med er av den. Nu ska vi börja planera för seminariet på universitetet i morgon.

Ta hand om er.

2009-08-12T08:04:00.000+01:00

Dagarna går fort och arbetet flyter på. Måndagen spenderades på UNAM och vi satt flitigt i vårt lilla rum och dokumenterade och påbörjade analyserandet av våra fältnoteringar. Vi har nu även betalat de €100 vi var tvungna att betala. Detta efter att en kvinna i 30-års åldern i 10 minuter försökte förklara och räkna ut 100*11.1146, vilket var växelkursen. Detta klarade hon med nöd och näppe…

Vi hade även ett trevligt möte med Dr. Hina innehållande en kortare redogörelse över fältarbetet och våra idéer och teorier. Vi lyckades även på något sätt boka in ett seminarium på måndag som vi skall hålla; spännande.

För övrigt har pojkarna, Jonny och Stefan, hittat pokerpolare och jag väntar fortfarande på att Jonny ska kamma hem storkovan. Jag (Fredrik) och Mats följde igår med Dr Henric, Luke och en dam från Holland på en utflykt till en damm utanför Windhoek där solnedgången i bergen beskådades. Vackert och dessutom känner vi oss lite mer namibiska nu när vi fått åka flak på en pick-up. Kvällen var mycket trevlig och Jonny visade återigen prov på sina kunskaper i köket. Braai tillsammans med en svensk man vid namn Magnus följdes upp med vin och ordlekar med några amerikanska damer; mycket lyckad kväll.

Idag åker vi till Swakopmund för kombinerade fältstudier och äventyr. Åter i Windhoek på lördag.

Avslutningsvis vill vi rikta ett stort tack till Karin och George som har lämnat det första bidraget i vår insamling till Oonte centret: Stort tack!!!

massor av inlägg

2009-08-09T20:37:00.001+01:00

Hej på er. Vi är i Windhoek igen och nu jävlar i mig har det bloggats! Vi rekommenderar att ni börjar nerifrån, från Fredriks inlägg "Etosha". Trevlig läsning.

Oonte Centre

2009-08-09T20:30:00.003+01:00

Att HIV och AIDS är en så pass närvarande faktor som det är här går inte riktigt att få in mentalt, hur mycket man än pratar om det och försöker relatera. Medelåldern i Ondangwa är 42 år och 26 % av befolkningen bär på viruset. Det är siffror som inte riktigt går att förstå vidden av, jag kan inte göra det i alla fall. Att så många dör så tidigt innebär oundvikligen att det finns väldigt många barn som saknar en eller båda föräldrarna. Normalt bor dessa hos äldre släktingar men det är även vanligt med sk. junior headed households. Där bor syskonen kvar och sköter hemmet själv så gott de kan.

Idag har Oonte centre tillgång till en stor landplätt dit ca 250 barn kommer på måndagar, onsdagar och fredagar. Dessa barn är ”utvalda” för att de lever under sådana förhållanden att de är i behov av extra hjälp. De kan vara att de lever under så dåliga förhållanden att de inte får tillräckligt med mat, att de inte får möjlighet att studera för att de har så mycket sysslor de måste sköta så länge det är dagsljus och när mörkret kommer har de inte tillgång till ljus. Att de trycks ner mentalt, traditionellt sett har barn inte en stark position i samhället här, att all form av framtidstro och hopp tas ifrån dem.

Oonte arbetar med en mängd olika saker för att stödja de här barnen.

De stödjer Junior headed households, dels med matlådor, men även med insatser för att återställa förfallna hus och allmän rådgivning och utbildning.
Barnen får ordentliga måltider tre dagar i veckan.
Man delar ut kläder och filtar till barn som saknar sådant.
Man erbjuder möjlighet och hjälp att studera.
Man erbjuder en möjlighet för barnen som annars ofta tvingas utföra sysslor i hemmet en chans att leka och vara barn.
Man arbetar för att ge varje barn starkare självkänsla och för att ge barnen framtidstro.

Centrets vision är att ge varje barn en chans att uppnå sin unika inre potential.

Utöver dessa mer direkta åtgärder håller man djur, höns, kaniner och grisar och de barn som är intresserade av detta får en chans att vara med och lära sig. Nyligen har man även har startat en fiskodling där man hoppas på en stor första ”skörd” i september. En stor trädgård har anlagts och i centrets plant nursery frodas tomatplantor, lök, paprika och en mängd andra växter. Även detta är sådant som de barn som vill får vara med och ta hand om. De kunskaper barnen kan ta med sig hem från detta kan vara av väldigt stor betydelse, det kan ge en viktig framtida möjlighet till försörjning.
Man bedriver även utbildning för människor i området i olika frågor. När vi var här hade man en tvådagarsutbildning i hållbart småskaligt jordbruk. Deltagarna förväntas sedan i sin tur hjälpa grannar med information och utbildning.

Vi var ute på centret ett antal gånger och är verkligen extremt imponerade av det arbete de utför. De barnen de hjälper lever ofta under förhållanden som jag inte ens har försökt beskriva här för att jag helt enkelt inte känner mig kapabel att göra det på ett rättvist sätt.

Centret arbetar med att bli självförsörjande men man är fortfarande beroende av bidrag. När vi var där kände vi verkligen att vi ville göra något men det vi hade kunnat göra hade mest blivit av symbolisk natur. Ett tiotal filtar, fem par skor eller liknande. Vi tycker verkligen att det arbete de här människorna utför är värt mer än så.
Därför vänder vi oss nu till er, kära läsare. Vi följer tjejernas exempel som startade en insamling till ett center i Okahandja och startar en insamling till Oonte centre i Ondangwa. De bidrag vi får in kommer gå direkt till centrets arbete. Vill ni hjälpa till så sätt in pengar på Jonnys konto i handelsbanken. Clearingnr 6921, konto 185495028. Märk insättningen Oonte och gärna med vem det kommer ifrån. Vi tackar på förhand för varje bidrag.

Vi tillsammans med några av barnen på Oonte Centre.

Ondangwa Suburbia

2009-08-09T20:22:00.003+01:00

Tweendeni är en av Maries kollegor och en väldigt trevlig man. Vi fick slå upp vårt tält på tomten framför familjens zinkhus. Huset är uppdelat i tre rum, ett kök där sonen i familjen sover tillsammans med en nittonårig flicka som bodde där ungefär som en hushållerska, ett ”samkvämsrum” där man åt och såg på tv, för här fanns el indragen, och slutligen ett sovrum. Jag och Fredrik var aldrig inne där. I trädgården fanns en hel del små trädplantor och andra växter planterade och det fanns massor av lerblock som används för att mura upp hus. När familjen fått ihop tillräckligt många för att börja bygga och trädgården fått ta sig kommer de ha grannskapets finaste boende.

Det fanns även ett förråd/eldrum där de andra grabbarna tydligen bjöds på braai. Vi fick nöja oss med den vanliga gröten, ena dagen serverad med fisk och andra dagen med en traditionell böngryta som påminde extremt mycket om vår ärtsoppa. Medan vi åt detta såg vi på familjens favoritprogram på tv, storm over paradise. En sydamerikansk såpopera av så låg produktionskvalitet att ingen komiker hade kunnat parodisera såpoperor lika bra. Shit vad vi fick anstränga oss för att inte börja skratta utan hålla oss neutralt intresserade av handlingen. En youtubesökning rekommenderas.

Finns i sjön utanför huset

Dagarna ägnades till stor del åt att spela finns i sjön som de andra gossarna gjort oss den stora otjänsten att lära hela familjen. En hel del bollsparkande med sonen och grannpojken blev det också. Vi besökte ett par sjukkliniker, ett par affärsrörelser av olika storlekar och vandrade runt mycket i området, som är typsikt för städer som genomgår en kraftig urbanisering. Vi hade även ett par väldigt intressanta samtal med Marie om allt från namibisk politik och historia till modern forskning kring framställning av etanol. Väldigt givande och inspirerande inför det fortsatta arbetet.

Jonny och Fredrik fältarbetar. Bilden tagen av kassabiträdet. Här kan man ladda bilbatterier mot avgift.

För att försöka ge något tillbaks till de familjer som tagit emot och hjälpt oss så mycket så ville vi göra något innan vi skulle åka tillbaks till Windhoek. Vi föreslog att vi skulle bjuda på braai ute hos den första familjen vi bodde hos så i fredags åkte vi ut med Tweendenis familj och en av hans kompisar och Marie till homesteaden. Vi hade köpt en massa kyckling och korv, öl, vin och coca cola. Samt en flaska Old Brand Sherry till Tweendeni, det enda han dricker. Kvällen blev enormt lyckad. Meme Frieda hade bjudit in några av sina vänner och totalt var vi väl en 25 personer. Sång, dans och en del ganska rörande tal bjöds det också på. Apartheidarvet är ständigt närvarande och Tweendeni pratade en del om de förändringar som pågår och vad det betyder att vi är där ute och visar att vita männikor inte bara innebär misshandel och våldtäkt. Avslutningsvis tog vi ett foto på hela gänget. Det kommer många av er läsare få se både en och två gånger, det kan jag lova.

Vi och våra vänner i Ondangwa.

The Village

2009-08-09T20:15:00.006+01:00

När Marie väl kom till bensinmacken där vi satt och väntade började vändningen. Vi åkte iväg till Oonte center, jag återkommer till det, och hämtade upp Ngolo, äldsta sonen i familjen där jag och Fredrik skulle bo den första tiden. Efter det åkte vi ut till byn, eller the village som de säger, vi vet fortfarande inte riktigt om byn har något namn eller om man bara säger ”byn”. På vägen från Etosha hade vi sett samlingar av byggnader omgivna av ett högt staket. Vi hade trott att dessa var små byar och att de olika byggnaderna innanför staketet tillhörde olika familjer. Men när vi kom fram till Ngolos hus, (efter att ha åkt ca 5 km på en väg som kan beskrivas som två uppkörda spår med decimeterdjup sand, extremt ojämn terräng och inte alls särskilt kul när man kör hyrbilar med tveksam försäkring) insåg vi att dessa samlingar av byggnader är vad de kallar för ett hus, ”the house”.

Den yttre delen av huset vi bodde i bestod av ett ca 25x25 m stort staket av gräs, pinnar, ståltråd och diverse provisoriska lösningar. Direkt innanför ingången låg männens del, där bodde bröderna Ngolo, Mike och Matteo i varsitt rum i ett hus av zinkplåt, tänk er en bild från valfri kåkstad. Längst inne i ett litet hus sov kvinnorna, en syster med dotter, mamman i huset och en 11-årig flicka vars släktförhållande till de andra vi inte är helt säkra på. Utöver detta fanns ett kök, en öppen matlagningsyta, en eldningsplats samt en påbörjad murad hydda med grästak för skugga. Det finns alltså inget tak annat än i zinkhusen och golvet är mer eller mindre hårt packad sand. Att huset är helt utan tillgång till elektricitet behöver jag väl inte ens säga? Vi visades till en plats som vi tror är gästhuset. Ett zinkhus med en stor upparbetad yta med mjuk sand utanför. I huset fanns bara en säng så vi slog upp tältet i sanden.

Ngolo, Jonny och Toini utanför vårat zinkhus/rum.

De andra åkte i väg för att ta Mats och Stefan till deras boende och Ngolo och Matteo tog med oss för att visa var vattenpumpen låg, ca 500 meter bort. Matteo, en obeskrivligt lat 19-åring som verkar tillbringa de dagar på året som inte ägnas åt jordbruket med att göra absolut ingenting fram till klockan 17 då han går och spelar fotboll med kompisarna, bjöd ganska omgående med oss just till att spela fotboll. Det var riktigt kul, från början var vi väl ett tiotal men ryktet om att ett par vita killar var där och spelade boll spred sig nog ganska snabbt och folk kom springande från alla håll. Solen gick dock ner ganska snart, varför de väntar så sent med att spela fick vi inget grepp om riktigt, så vi gick tillbaks till huset. Killarna tände en eld och sen fick vi grillad Catfish och gröt till middag. Man stannar inte uppe så länge efter att solen gått ner så strax efter åtta började vi få hintar om att det nog var dags för oss att gå och sova, gästerna ska gå och lägga sig först. I tältet konstaterade vi att så himla mycket längre från Sverige än vi kände oss just då går det nog inte att komma.

Fredrik kickar boll med grabbarna.

Hela fotbollsgänget efter solnedgången.

Nästa morgon vaknade vi vid sextiden av att hönorna sprang omkring utanför tältet och kacklade. På andra sidan staketet stod några kossor och åt. Familjen var redan uppe. Efter lite frukost och en väldigt fin afrikansk soluppgång började arbetsdagen så smått. Vi besökte bland annat Oonte centre där Ngolo arbetar och vi tog en biltur upp till Angolagränsen för att göra vissa jämförelser i vegetation och bostadsförhållanden. När vi åkte tillbaks till huset på eftermiddagen kände vi oss väldigt nöjda med första dagens arbete. Andra kvällen var ungefär som den första, vi spelade fotboll, satt runt elden och åt mat, fick hintar om att det nog var dags att gå och sova.

Nästa dag tog Matteo med oss på en tur runt i byn. Avstånden mellan husen är stora, 100-500 meter. Vi besökte ett tjugotal hus och fick med oss en hel del intressanta idéer och insikter. I övrigt flöt tiden på ungefär som tidigare och för att ni ska orka läsa mer så avslutar vi med att konstatera att vi trivdes alldeles förträffligt ute hos familjen Abner och det var väldigt motvilligt vi packade våra väskor när det var dags att byta boende med solugnsgrabbarna och flytta hem till Tweendeni och hans familj. Mer om det i nästa inlägg.

Ondangwa

2009-08-09T20:07:00.007+01:00

Efter de fantastiska dagarna i Etosha styrde vi våra små bilar mot Ondangwa i norra Namibia. Tiden i Ondangwa blir väldigt svårt att sammanfatta i ett enda inlägg så det blir ett par stycken med olika innehåll. Vi börjar med lite kort information om Ondangwa.

Staden ligger i regionen Oshana, den sett till yta minsta regionen i landet. Namibia är uppdelat i 13 regioner som var och en styrs av en vald governor. Regionerna är i sin tur indelade i constituencies med folkvalda ledare. Inom dessa i sin tur finns det kungar och huvudmän inom byar och områden med en stor traditionell makt. Allt detta styrs av en regering. Dessa olika nivåer av ledning i kombination med konflikten traditionella lokala och nya centraliserade maktinstitutioner gör att det politiska läget i landet är väldigt komplicerat och svårt att hänga med i. Det innebär även stora problem för rättssäkerheten, en brottsling riskerar att dömas både lokalt av ett råd lett av en kung och i en domstol.

Det var ett kort avstickare, åter till Ondangwa. Staden har upplevt en stark urbanisering senaste åren och tillsammans med städerna Oshakati och Ongwediva utgör man Nambias näst största populationskoncentration efter Windhoek. Den största delen av befolkningen lever dock fortfarande på landsbygden i traditionella bostäder. Området har en väldigt eftersatt infrastruktur och elektrifieringen har inte nått ut till den stora del av befolkningen som saknar medel att göra privata energiinvesteringar.

Mahangu eller Omahangu är traditionellt sett den viktigaste grödan i området och av den maler man ett mjöl som man kokar en (inte särskilt god) gröt av. Gröten är den helt dominerande beståndsdelen i det ”Oshanska köket”. Kunskapen om jordbruk är enligt våra källor dock inte särskilt bra och jorden är extremt utmattad. Det pågår väldigt spännande projekt i området på det området. Genom att återupptäcka gamla traditionella metoder och kombinera detta med modern forskning och utbildningsprogram så ser det ut som man är på väg åt rätt håll.

Området är hårt drabbat av HIV och AIDS. 26% av befolkningen beräknas vara smittad och medelåldern i området är så låg som 42 år. Det är siffror som är svårt att relatera till även när man är på plats och ser åtminstone en liten del av det lidande som viruset orsakar. Jag kommer återkomma till detta.

Den urbana delen av Ondangwa är, om jag ska vara helt ärlig, bland de tristaste platser jag någonsin har varit på. Det är extremt smutsigt och skräpigt. Det finns en del kommersiella byggnader av relativt hög standard (banker, amerikanska snabbmatskedjor etc.) men det är undantagen, allting annat är av väldigt låg standard. Genom staden går en stor asfaltsväg, (den löper för övrigt genom hela landet, via Windhoek ner i Sydafrika), och allting är koncentrerat längst den vägen. Ett par mataffärer, sk China Shops, affärer som drivs av kineser där allt möjligt skräp säljs, PEP, (Namibias svar på HM, antagligen Sydafrikanskt) och en massa små barer. När vi först kom till staden undrade vi ärligt talat var fan vi hade hamnat egentligen. Det kändes inte det minsta kul. Vi kom fram från Etosha ca 12 och skulle möta Marie, en svensk kvinna som bor och jobbar i Ondangwa på BP vid 15. Det var tre väldigt långa timmar. Men allt skulle bli så mycket bättre…

Centrala Ondangwa, så här spännande är det...

Etosha

2009-08-09T19:52:00.003+01:00

Nu skall alltså våra senaste 11 dagars äventyrande sammanfattas. Här kommer del 1 som behandlar de första dygnen i Etosha, del 2 (ovan) behandlar veckan i Ondangwa. Etosha är en 22 912 km²nationalpark vilket gör den till en av Afrikas största nationalparker. Det finns tre camps: Okaukuejo, Halali och Namutoni där boende är möjligt i antingen lodger eller tält. Världens största population av svarta noshörningar samt hälften av jordens alla svartansiktade impalor (blacked faced impala) håller till i Etosha och centralt för nationalparken är den 5 000 km²stora Etosha Pan (oklart vad svensk översättning av Pan är, möjligtvis uttorkad sjö).

På onsdagsmorgonen den 29 juli, som för övrigt är ”muffins day” på Chameleon med muffins till frukost packade vi in all vår packning i Mats och Stefans vita Corolla, körde iväg till Klein Windhoek och plockade upp vår minst lika vita VW Polo och sedan var det expressfart de ca 50 milen till Etosha National Park. Vi missade sunset (=stängningstid) med 30 minuter och fick slå upp våra tält på en camping utanför. En snabb buffé och en första natt i tält senare var det sunrise (=öppningstid) och vi drog iväg in i Etosha, mot Okaukuejo. Redan på första sträckan lyckades vi se några giraffer, zebror, springbockar, örn, hornbills, oryx och schakaler. Riktigt häftigt och kamerorna gick varma. Efter ett kort stopp i Okaukuejo där avgifter betalades, boende bokades och fruktost intogs drog vi iväg igen. Vi siktade västerut mot det första vattenhålet. Snitthastigheten var skrämmande låg på de små grusvägarna pga alla djur vi såg och de enorma vyerna och vi fick vid upprepande tillfällen stanna till för zebror och liknande som spatserade på vägen. Djur som gam, jordekorre, mungo, gnu, struts, leguan och elefant (även om vi först trodde den var uppstoppad) fick adderas till listan med skådade djur. Väl i Okaukuejo såg vi ytterligare två elefanter vid det upplysta vattenhål man kan skåda från boendeområdet. Det var riktigt häftigt att skåda dessa enorma djur som vi beslutade oss för att snabbt äta den buffé vi hade betalat för och sedan återgå till vattenhålet. Efter den utsökta buffén sprang vi förbi våra tält och plockade med oss en flaska rött, varsin Windhoek Lager och en påse chips på våg mot vattenhålet. När vi närmade oss vattenhålet hojtade Jonny (som är längst och ser bäst av alla) tyst: Det är noshörningar!!! Fyra svarta noshörningar hade hittat dit och drack vatten tillsammans med två elefanter, några schakaler och ett gäng fåglar. Oerhört coolt. Strax därpå närmade sig totalt 10 st giraffer och två zebror. Zebrorna var däremot en aning oroliga av någon anledning. De hann knappt gå ner till vattnet innan de i väldig fart sprang iväg i mörkret, även girafferna drog sig undan. Strax därpå fick vi svar på detta underliga beteende. En stor lejonhona uppenbarade sig i mörkret och gick lugnt ner till vattnet för att dricka. En oerhört häftig upplevelse att sitta och dricka lite vin och se 3 av de ”big 5” noshörning, elefant och lejon samtidigt. När sedan lejonet röt till när de bestämde sig för att ge sig av nästan vibrerade det i bröstet. Vid ett flertal tillfällen den natten vaknade man till av att lejonen röt, 100 meter bort och endast ett litet staket emellan dem och oss. Mäktigt…

Dag 2 var det uppgång vid 6-snåret för en sväng förbi vattenhålet, som var tomt, samt ett besök i ett gammalt utkikstorn där soluppgången över savannen beskådades. 06.30 hade solen gått upp, grindarna öppnades och vi satte av i riktning mot Halali. Efter ca 30 minuter såg vi en stor elefant på vänster sida som traskade mot oss. Vi stängde av bilarna och tog lite bilder. Vi insåg snabbt att elefanten kommer att passera ganska nära oss och pulsen steg en aning. Avståndet uppskattades till 15 meter och när den då började gå rakt mot oss var pulsen uppe i 200. Jonny skrek, kopplingen och växellådan fick sig rejäl omgång och jag hängde ut genom rutan och försökte ta lite bilder. Mer dramatiskt än så blev det inte, den stora elefanten vände om och lunkade vidare. Nya djur som sågs den dagen var bl a blacked faced impala, red hartebeast och en ensam hyena. På eftermiddagen beslutade vi oss för att tillsammans åka den så kallade rhino drive i förhoppning om att se fler noshörningar. Detta var hela Etosha-vistelsens stora besvikelse; inte ett djur på dryga timmen. Lite småsura valde vi att stanna till vid ett sista vattenhål för dagen. Helt ensamma vid vattenhålet såg vi, 50 meter bort, en ensam, stor, lejonhane som drack, chillade och stretchade; häftigt. Kvällen inleddes traditionsenligt med Windhoek Lager och solnedgång över savannen följt av buffé och avslutningsvis några svarta noshörningar vid vattenhålet. Bra dag!

Dag 3 och sista heldagen i Etosha var planerad att spenderas i området mellan Halali och Namutoni där sista natten var inbokad. Uppstigning kl.6 och snabbt ut på grusvägarna. Första anhalten var en utkikspunkt ute i den delvis uttorkade Etosha pan (=uttorkad sjö). Oerhört häftigt att stå på botten av en uttorkad sjö och endast se just uttorkad sjö runt omkring sig vart man än spanade, tro det eller ej! Därefter var det dags var ytterligare ett nära möte med en elefant som vid upprepade tillfällen visade sig lite besvärad av de bilar som ”omringade” honom när han traskade på vägen. Det hela slutade dock lyckligt. Dagen flöt sedan på ”som vanligt”: mycket djur och storslagna vyer. Lyckades se tre lejon denna dag: en ståtlig hanne som spatserade på savannen samt två yngre hanar som vilade sig i skuggan av ett träd vid ett vattenhål. Vi började nästan bli lite bortskämda vid det här laget, men fortfarande hade vi inte sett till varken gepard eller leopard. Därför beslöt vi oss att lämna de två lejonen och leta vidare och vi gav oss iväg norr om Namutoni. Vi körde sakta på den lilla grusvägen när det plötsligt uppenbarade sig ett stort kattdjur 100 meter längre fram på vägen. Stefan, chauffören för tillfället som inte hade sett något, uppmanades att snabbt köra fram till platsen och vi spanade in i den täta vegetationen. Vi såg ingenting… Vi tog av på en lite avtagsväg och då såg vi; leoparden vi så länge drömt om. Den satt väl kamouflerat bland buskar och träd. Upphetsade som vi var hojtade vi åt varandra och Stefan uppmanades att köra så att vi kunde ta foto av det praktfulla och skygga kattdjuret. Detta resulterade i att leoparden ganska snabbt beslutade sig för att ge sig av och tog några snabba, smidiga språng genom buskaget, över vägen för att försvinna utom synhåll. Jonny ”sköt” med kameran blint över axeln, jag likaså. Jag misslyckades men Jonny fick en fin bild när leoparden sprang iväg. Detta var en av resans absoluta höjdpunkter och även om vi inte lyckades se några geparder kände vi oss oerhört lyckligt lottade, och en aning tomma, som fått se 4 av 4 möjliga av de 5 stora, buffel finns inte i Etosha. Tältet slogs en dryg timme senare upp bredvid ett gammalt fort; Fort Namutoni som byggdes av tyskarna i början av 1900-talet (kan ha varit en del drabbningarna mot Owambo-folket) . Buffén smakade lika bra som vanligt med delikat oryx, smarrig svampsoppa, god hikefisk och deliciös efterrätt i form av glass, chokladmousse, chokladkaka och diverse frukter. Mumsfillibabba… Även om vattenhålet vid Namutoni var en lite besvikelse med endast en uggla, som däremot lyckades fånga en lite fågel i farten, en schakal och en giraff var detta en dag som sent skall glömmas. Hela Etosha vistelsen var en enormt häftig upplevelse som är svår att beskriva med ord men vi var mycket nöjda och belåtna när vi dag 4 körde de sista milen i nationalparken på väg mot Ondangwa och fler äventyr.

Superkort vi har det bra-inlagg

2009-08-04T13:53:00.002+01:00

Jattesnabbt inlagg, har 4 minuter pa mig

Vi ar i Ondangwa i norra Namibia, bor i ett homestead utan el. Valdigt trevligt och valdigt annorlunda. Vi slanger upp bilder nar vi ar i windhoek igen.

Arbetsmassigt sa har vi val komimt till en del insikter och har fatt en hel del bra ideer.

Nu sager de att jag maste sluta.

Ha det bra!

Roadtrip

2009-07-29T08:04:00.000+01:00

Idag bär det av; 11 dagar roadtrip med Etosha som första anhalt. Avfärden beräknas ske någon gång runt 12-snåret lokal tid och går i nordlig riktning. ETA vid Andersson gate (södra entrén till Etosha) beräknas ske vid 17-tiden i eftermiddag. Sen blir det safari ett par dagar innan vi på söndag fortsätter norrut mot Ondangwa där vi ska träffa Marie som skall lotsa oss till våra byar som vi skall bo i. Vi träffade för övrigt Marie och några av hennes vänner på The Wine Bar igår kväll och hon berättade lite om upplägget. Under det två timmar långa samtalet i sällskapet uppmärksammades flera intressanta områden där det finns tydlig utvecklingspotential (läs: förslag på nya exjobb). Hur som helst, i och med att vistelsen från och med nu och 11 dagar framåt främst kommer att ske i tält så kommer bloggandet ta en kort paus. Men vi återkommer, var så säkra på det.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att Jonny aka Hawk Eye aka Gordon Ramsey aka Ping Pong King Kong nu även har vunnit en biljardturnering på Chameleon. Av 15 tävlande var det Jonny som till slut stod kvar som ensam segrare. Grattis Jonny. På andra plats kom Mats, så vi svenskar är ganska stolta som spöade holländare, fransmän, sydafrikaner, tyskar etc. Litet grattis även till Mats som lyckades få smeknamnet Killer…

Hörs om 11 dagar

The bidde en Corolla

2009-07-27T17:59:00.001+01:00

Namibia som nation skulle förmodligen kunna höja sin BNP med en 2-3 % ganska enkelt...

OM DE BARA SÅG TILL ATT DERAS BILUTHYRARE HADE ORDENTLIGT MED BILAR ATT HYRA UT!

Vi har spenderat de senaste 3 dagarna på heltid med bilfrågan, innan det på halvtid ett par dagar. Ingenstans i landet går det att få tag på ett lämpligt fordon för fyra personer plus packning. Och då ska vi ändå inte ut på några jättekrävande vägar så 4x4 var inte nödvändigt. Vi har ringt runt till uthyrare i städer flera timmar från Windhoek, vi har haft 4 personer från olika ställen som ringt runt och letat åt oss. Det går helt enkelt inte att få tag i ett stort fordon, och vi är ju inte precis ensamma i den här situationen. Är det nån där hemma som sitter på lite investeringskapital och känner för lite äventyr så är biluthyrarbranschen i Namibia ett hett tips.

Men nu har det ändå löst sig ok. Vi har lyckats hitta och boka Windhoeks sista två Toyota Corollas. Det är inte riktigt vad vi hade tänkt oss, vi skulle ju ha en sån där tuff sak med tält på taket. Men i första hand är vi ju ändå här för att utföra arbete och arbetet är säkrat nu. Det är en väldigt stor lättnad, det kändes faktiskt lite uppgivet här ett tag. Så på onsdag lämnar vi Windhoek för en första tripp norrut. Vi har kontakt med en svensk kvinna som arbetar där uppe och hon ska hjälpa oss att hitta familjer att bo hos, tolkpersonal etc. Hon har hjälpt tjejerna som redan är där uppe.

Den tid som inte lagts på billetande, egentligen mest tid då man suttit och väntat på samtal från någon, har ägnats åt en maffig rapport som gavs ut här i Namibia 2007. The Off-Grid Energisation Master Plan for Namibia. Deras Masterplan r en 20-årig plan för att elektrifiera hela landets befolkning. De arbetar med off-grid lösningar, som titeln indikerar så det är intressant läsning på alla sätt och vis.

Nu ska jag få göra min debut på Joes, turistfälla nummer 1 här i Windhoek. De andra var där när jag var sjuk. En 450 grams köttbit lockar. Eller ska man ta en zebrastek kanske?

Helgaktiviteter...

2009-07-26T20:42:00.002+01:00

Helg nummer två i ordningen i Windhoek inleddes i lördags med ett besök på Penduka tillsammans med Patrik från Exportrådet. Penduka är ett center där kvinnor drabbade av TB tillverkade diverse prylar (örngott, halsband, väskor, dukar etc.) som sedan såldes till förmån för dessa. Vad TB är har vi inte lyckats lista ut vad det är ännu (om ni har svaret var vänlig lämna det som en kommentar nedan). Eftersom vi var helt ensamma på den fina anläggningen fick vi en liten guidad tur i verkstaden och den vänliga gamla damen, tillika butiksbiträdet, berättade om verksamheten. Det var förvånande hur tomt på folk det var, ytterligare ett tecken på hur dåligt marknadsfört många sevärdheter är. Efter lunchen, som var mycket god och bestod av sallad, bröd och kyckling-majonäsröra/tonfiskröra, valde vi att traska tillbaka den uppskattningsvis 500 meter långa grusvägen till Katutura (kåkstad utanför Windhoek). Väl i slutet på grusvägen mötte vi den vänliga gamla damen som hade ropat in en taxi åt oss. Tydligen var vi inte säkra på gatorna; ”They are like wilddogs here” sa damen och nästan tvingade in oss i den trånga lilla bilen.

Jonny på väg mot Katutura

Lunch på Penduka

Jag (Fredrik) och Patrik var dock lite sugna på att ”känna på atmosfären” i en kåkstad så vi valde att strax efter avfärd hoppa ur taxin och ta en promenad. Som av en händelse hoppade vi av taxin utanför ett plåtskjul på 1 m² som visade sig vara en så kallad Barber Shop. ”Äh vaffan, kan vara skönt med lite kortare hår” tänkte jag och gick fram till en mindre skara locals. N$20 lyckades jag pruta ner klippningen till vilket säkert var ett kap i deras ögon. I väntan på min tur frågade Patrik en berusad ung man i 18-årsåldern, som bälgade i sig någon suspekt fluid, om det fanns någon lokal dricka han kunde rekommendera. Självklart fanns det det och vi ledsagades in i ett annat plåtskjul, bakom plåtskjul nummer 1. Ur en enorm tunna skopade killen upp en grumlig vätska med ett öskar och hällde upp i en smutsig burk. Vänligt förklarade vi för hela ligan i skjulet, som klunkade i sig drycken utan besvär, att våra svenska magar klarar inte av den typen av dricka. Detta var tydligen väldigt skojigt då de livligt skrattade åt oss. Klippningen sedan flöt på utan större besvär trots att barberaren inte kunde engelska och att tolken var en berusad 18-åring som var mer intresserad av Patrik som lärde den växande skaran människor utanför skjulet svenska fraser. Efter friseringen promenerade vi vidare tills vi såg en bar som vi beslutade oss för att gå in i. Utanför baren satt ett gäng, uppskattningsvis 7, män som kollade misstänksamt på oss. Jag tänkte att om jag är trevlig och morsar så slipper jag nog bli rånad. ”Hello, how are you guys?” hojtade jag utan att få något direkt svar. De blängde bara vidare på oss som om vi var dumma i huvudet. Inne i baren beställde Patrik en juice till bartenderns stora förvåning. Det var ju lördag, då dricker man inget utan alkohol i!? Ut på gatan igen men denna gång var männen utanför mer pratglada, märkbart påverkade av de spritflaskor som var utspridda mellan pallarna och säkert lite ”annat” också. Det skall dock tilläggas att de var mycket trevliga!!! De uppmanade oss att inte gå själva i Katutura och ville vi ha skjuts eller hjälp med nåt skulle vi höra av oss. Risken var tydligen stor att någon skulle utnyttja oss… Promenaden fortsatte sedan ytterligare några 100 meter innan tog plåtskjulen slut. Dags för taxi tänkte vi och N$7,5 pp senare var vi tillbaka på Chameleon.

Efter fredagens hemska matupplevelse som bestod av Pick ´n Pays egna Minestronesoppa som doftade microvärmd spya slog Hawk-Eye Jonny till med härlig smakupplevelse i form av pasta och sås bestående av kapris, oliver, persilja, tomater, vitlök, sardiner (kan ha glömt något). Mycket gott trots att oliver och kapris inte är mina personliga favoriter. Jonny imponerar verkligen i köket och i söndags var det dags igen för vår egen Gordon Ramsey att laga mat. Den tänkte trerättersmiddagen reducerades till en enkel middag pga brist på råvaror på Pick n´ Pay. Men gott blev det…Mumsfillibabba!! Värt att notera är att en tjej från Australien, som var extremt pratglad, förstod hela poängen med mitt smeknamn (i kortspelet hjärter) Magnum P.I. som syftar på min växande mustasch. Hon såg den tydligen, trots att det var mörk ute och dålig belysning!!!

Home sweet home

2009-07-24T14:35:00.003+01:00

Nu har vi återvänt till Chameleon efter två nätter i ofrivillig exil på Backpackers Unite, ett riktigt tråkigt ställe utan internetservice. Vi är väldigt glada för det.

Senast vi hörde av oss var alltså i tisdags och nu är det fredag, vad har hänt sen dess? Det har faktiskt varit mest arbete under de senaste dagarna, inte så mycket spännande att berätta om för de som läser den här bloggen som en resedagbok.

Men eftersom vi får statistik på alltifrån antal besökare till vilken webbrowser våra läsare använder så vet ju att inte riktigt alla läser här enbart för att höra om våra safariäventyr, vi har faktiskt besökare som googlat ”kth produktutveckling” och hittat till vår sida, det tycker vi är väldigt roligt. (Någon har hittat oss genom att googla ”safarihatt i papper”, det är nästat ännu roligare.) Därför tänkte vi avlägga en kort rapport om vårt arbete och våra intryck på den fronten so far.

Vi samarbetar med forskningspersonal från University of Namibia. Vi kände väl ganska snabbt att vi hade lite annorlunda infallsvinkel på arbetet, de har för det första haft lite svårt att förstå att vi inte har en färdig produkt som vi är nere för att testa. De uttryckte även viss skepsis till att vi ska åka ut och snarare leva som våra end users, alltså de fattiga icke-elektrifierade Namibierna, för att försöka förstå vad det är för behov som finns, än åka ut och bara fråga vad de vill ha. Saken är ju den att frågar man en person vad de vill ha så kommer svaret oundvikligen innefatta sådant som finns i den tillfrågades medvetandesfär, alltså normalt sett sådant som redan finns, som de har sett någonstans men inte haft råd med osv. Vår förhoppning är att utveckla en produkt som inte redan finns.

På onsdag är tanken att vi ska bege oss norrut, det är i norra landet de stora behoven finns. Vi har tyvärr stött på problem. De tidigare uppgifter vi har fått om att hyra av bil förvisso är dyrt, men tillgängligt verkar inte stämma, det går inte att få tag på en bil över huvud taget. Det är ett problem.

Mycket av tiden går annars till att plöja information om tidigare projekt, vad som gått bra och vilka problem som uppstått. Det är ju inte precis så att vi är de första som tänkt tanken att det där med el till Afrika, det vore ju något. Det har gjorts en hel del och det finns exempel på lokalt lyckade projekt. Problemet är att dessa projekt oftast varit finansierade utifrån, från biståndsorganisationer till regeringar. För att få en hållbar utveckling som kan spridas och inte bara innebära isolerad elektrifiering så visar i princip alla erfarenheter att den lokala befolkningen själva måste ha möjlighet att göra de investeringar som behövs. Spontant så är själva elektricitetsdistributionen intressantare än genereringen av elektricitet och utan att säga för mycket redan nu så har vi en del uppslag som vi tycker känns ganska intressanta…

Än så länge så har vi alltså inte lämnat Windhoek än så det är svårt att säga allt för mycket. Men det intrycket man fått hittills är att produktutvecklingen här försvåras av att man gärna arbetar teoretiskt först och utför användartester på slutet. Ett annat problem verkar vara långsiktigheten i de projekt som genomförs. Man utför gärna ett pilotprojekt där en produkt tas fram och testas i ett exemplar. Men det finns ingen plan för hur man ska gå vidare till nästa fas om projektutfallet är positivt och en del intressanta försök tycks ha gått förlorade i en massa byråkratiska förhandlingar. Men vi har det roligt i alla fall!

Jag ska väl skriva några rader om hur vi har det också, om någon nu orkat ta sig hela vägen ner hit. Vi fick alltså flytta ifrån Vulture room på Chameleon och tog in på Backpackers Unite. Inga möjligheter att låsa rummen eller att låsa in värdesaker. Vi fick bo i två olika rum, efter första natten fick vi byta rum till ett som var ”mindre säkert”, de ville lägga några tjejer i det lite säkrare rummet. Vi har varit ute och ätit på ett ställe som vi fått tips om i Sverige. Oceans Basket, en stor seafood-tallrik med massor av läckerheter för 90 spänn. En flaska vin för en femtiolapp. Efter middagen där var vi på en klubb och kollade en lokal artist som spelade, riktigt bra stämning, bra blandad publik. Jag var väl inte så imponerad av musiken men det var de andra så jag antar att jag hade fel. Vi blev tokblåsta på taxin efteråt.

Annars har det verkligen inte hänt mycket senaste dagarna värt att rapportera, jag antar att vi kommit in i vardagslunken här. Återkommer efter helgen, då har det förhoppningsvis hänt lite mer skoj.

Bilder

2009-07-21T17:43:00.003+01:00

Lite bilder på Jonny och djur som vi lyckats fånga på bild...

Jonny spanar...

Jonny äter lunch...

Över: Två spänstiga giraffer. Under: Ett gäng löpande kudos

Jordekorre, klippgrävling, babian och en ödla

safari

2009-07-19T17:01:00.000+01:00

Idag har vi varit ute i vildmarken. Söndagar är ju lediga dagar så idag stod inget studerande alls på schemat. Istället var fyra raska gossar uppe i ottan och bredde mackor, man skulle nästan kunnat tro att vi var norrmän på väg ut på tur. Vår taximan Günther kom och hämtade oss vid 10-rycket, (vi var alltså inte uppe så där jättetidigt egentligen) och färden gick mot Daan Viljoen Game Reserve. Normalt sett när man åker för att titta på djur åker man på Game Drive, man sitter alltså i bilen och åker runt och letar efter djuren. I den här parken finns inga farliga djur, eller ormar finns det väl antar jag, men inga lejon eller så, så här får man gå runt till fots. Det spår vi bestämde oss föra att gå var 9 km och vi beställde hämtning till klockan 15.

Det första vi såg, redan innan vi kom ut i själva naturen, var en massa babianer. De hängde runt i vad som en gång i tiden verkar ha varit en lekpark med swimmingpool. Coolt tänkte vi. Här kommer det ju att krylla av djur! Början av spåret gick i en torr flodbädd. Vi försökte ta oss fram tyst som indianer, eller bushmän, men det gick väl sådär.

Efter ett tag fick vi lämna floden och bege oss ut, ja, ut i vaddå? Ut i naturen, men vi vet inte riktigt vad det var för typ av landskap, inte savann, inte alls öken. Det var nån form av busk- och låg trädvegetation. Det kommer bilder senare när dessa passerat våra komprimeringsprogram (läs paint). Vi bjöds verkligen på helt magnifika utsikter. Det blir bara löjligt att försöka beskriva så här på en blogg. Det var fantastiskt.

Men det var sämre ställt med djur. Vi såg först ingenting, sen ingenting och sen fortsatte det så ganska länge. Sen såg vi en flock Kudus, foton kommer på det. Efter det åt vi lunch högst uppe på en topp, vi konstaterade att det nog skiljer sig lite från att äta lunch i lunchrummet på Scania, om man hade exjobbat där alltså…

Efter det såg vi i princip ingenting mer. Ytterligare några Kudus på långt håll och en liten ekorre av nåt slag. Men det kändes ändå helt okej, naturen var utan tvekan värd hela ansträngningen. Just det, när vi kom tillbaks till starten såg vi ett par klippgrävlingar också. Men det är verkligen inte jättespännande djur. Vid det här laget var vi inte längre särskilt raska gossar. 9 km i gassande sol, ständigt upp och ner för ganska branta backar och på stigar utan någon som helst fasthet tog verkligen musten ur allihop. Det kändes verkligen att man har varit sjuk…

När Günther kom och hämtade oss igen var nog alla ganska nöjda med dagen. Det hade förstås varit häftigt att se en zebra, eller ännu hellre en giraff, men man kan ju inte få allt…
Johodå! Med Hawk-Eye Jonny i gänget blir man aldrig besviken. Från baksätet i bilen upptäcktes en giraffmamma med en liten unge. (Inte så liten såklart, eftersom det var en giraff.) Günther stannade bilen och fyra återigen ganska raska gossar hoppade ut och tog en massa bilder. En fantastisk dag fick liksom lite, vad är det man säger, grädde på moset va? Riktigt häftigt var det.

Väl tillbaka på Chameleon satte vi oss ner för att spela lite hjärter. Plötsligt hördes en massa ljud, sirener och helikoptrar. Vi sprang ner till grinden och kollade ut på den stora 6-filiga gata som löper parallellt med vår lilla gata. Den normalt sett ganska hårt trafikerade vägen var helt öde. I några sekunder. Sen dundrade en bilkortege förbi som verkligen visade att är det något de kan här nere är det just bilkorteger. Man förstår att de där namibiska diplomaterna som var uppe i Sverige nog blev lite besvikna. Det var Raul Castro, Kubas president(?) som åkte förbi. Namibia och Kuba har ganska nära relationer, precis som Sverige så bistod Kuba en hel del under Namibias självständighetskamp.

Ikväll tänker vi inte gå något mer, det blir home-delivery pizza. I morgon gör vi ett nytt försök på UNAM, förhoppningsvis är lovet som ingen hade sagt något till oss om slut då och vi kan börja styra upp arbetet ännu mer. Det ska bli riktigt spännande det också!
Det var allt kära läsare, hoppas vädret är jättefint hemma i Sverige och att alla mår bra!

Pablo Diablo the outlaw...

2009-07-18T12:22:00.001+01:00

Kortfattad uppdatering av vad som hänt det senaste dygnet:

Efter tips från vår nya vän Patrik ringde vi runt 9-snåret på fredagsmorgonen Günter-taxi och beställde en bil som skulle föra oss till utkanten av Windhoek och UNAM. 50N$ fattigare strosade vi runt på campus och lyckades relativt enkelt leta oss fram till MRC (Multidisciplinary research center). Till vår stora förvåning var allt stängt och vi fick vända tillbaka. Taxin hem delades med två okända personer, men kostade endast 20N$. Resten av dagen spenderades vid polen, i solen.

När det sedan närmade sig kväll var det så dags att besöka Joe´s Beerhouse. Tyvärr kunde inte Jonny följa med då sjukdomen inte hade lämnat kroppen än. För hans del blev det film, pizza och Tennesse Cola. Väl på Joe´s mötte vi upp Patrik och beställde illa kvickt in en Windhoek Lager och en Bushman Soasitie. Den senare var ett grillspätt med kudo, kyckling, zebra och struts. Tyvärr var krokodilen slut och utbytt mot fläskkött. Vi var alla överens om att zebran var mest delikat. Efter middagen fick vi äran att träffa Pablo the outlaw som tydligen var en av Namibias större hip-hop stjärnor samt vän med Patrik. Vi följde med Pablo till ett uteställe vid namn Warehouse där Stefan dessutom köpte en skiva med Pablo och hans crew.

Utöver detta har vi lärt oss att göra Namibias svar på ”westside”-tecknet; Namibia-tecknet, där man formar handen som landet. Dessutom har vi för första gången sett några moln på himlen och förhoppningsvis börjar Jonny tillfriskna.

Lite bilder också...

2009-07-16T19:09:00.003+01:00

Dagens stora händelse var, som Jonny redan har skrivit, besöket på Ministeriet och lösningen på hela visumproblemet. Nu har det ju hänt lite mer än så vilket sammanfattas nedan:

Jag (Fredrik), Mats och Stefan tog en lång promenad genom Windhoek och såg tre stycken gula mungos spanade in tyska statyer, kyrkor och parlamentet med tillhörande park. I denna park träffade vi på ett gäng unga flickor från Namibia som tyckte vi var lustiga och ville ta kort på oss…
Jag (Fredrik) och Stefan var med om vår första nära-döden-upplevelse när vi höll på att bli påkörda på väg till Pick and Pay. Först skrek folk åt oss, sedan skrattade de åt oss. Det är jobbigt när de kör på ”fel” sida av vägen…
Hela gänget besökte Svenska Exportrådet i Klein Windhoek och hade möte med Karin. Vi informerade om vårt arbete och blev informerade om konferensen i september. Dessutom träffade vi Patrik, mycket trevlig jämnårig kille som arbetar på Exportrådet. Han kommer förbi Chameleon imorrn då vi får möjlighet att grilla honom på information...

Imorrn blir det en visit på UNAM och på kvällen blir det troligtvis en sväng till det berömda Joe´s Beerhouse där vi ev. provar på zebra, kudo och krokodil.

P.S Pga av den mycket trötta uppkopplingen tar det oerhört lång tid att ladda upp bilder. Därför är bilderna nu förminskade. Dessutom kostar det N$1 för 2 min internettid…D.S

ljusningar

2009-07-16T10:21:00.001+01:00

Saker och ting börjar gå åt rätt håll nu. Vi var iväg till ministeriet i morse. Första hindret var vaktposten, vi hade ett möte bokat klockan 8 men det fanns inte noterat i hans papper och han vägrade konsekvent att ringa upp för att kolla. Till slut sa han att kvinnan vi skulle träffa inte hade kommit ännu och att vi skulle vänta. Bara nån minut senare dök hon upp och tillfredsställelsen när hon vinkade oss förbi vakten var inte liten. När vi kom upp fick vi återigen lämna ifrån oss passen och sätta oss i ett vänterum. Efter nån halvtimme dök en annan kvinna upp och sa att det skulle ta 15 minuter till men att vi inte skulle sitta kvar där utan lämna byggnaden och hänga utanför så skulle de komma ner. Vi var ganska tveksamma när vi gick förbi vakten igen utan våra pass med oss. Men det var ingen fara. Det tog kanske lite mer än 15 minuter, men de är ändå ganskok med tider får man intrycket av. VI har våra pass med visumstämpel nu. Det enda lilla frågetecknet är att de hade angivit utgångsdatum till den 9:e, vi åker härifrån den 14:e. Detta ändrades för hand i passet, vi får verkligen hoppas att de ser till att ändra i datorerna också..

Själv mår jag mycket bättre nu, febern tycks vara över, fortfarande hostattacker och ordentlig pingislunga. Men det är betydligt bättre. I morgon blir det universitet!

Mellan febertopparna

2009-07-15T17:42:00.002+01:00

För mig har väl tiden här nere i Namibia ärligt talat inte börjat sådär jättebra. Söndag kväll var jättetrevlig, likaså måndagen, även om jag började känna mig lite smådålig. Tisdag och onsdag har jag mer eller mindre legat i sängen hela tiden. Nu sitter jag efter en febertopp och passar på och skriva en liten lägesrapport.

De andra verkar trivas alldeles utmärkt, de har fått upp en strålande fart på arbetet. Idag var killarna ute på en liten citytour utanför Independence Avenue, som annars är huvudgatan här och egentligen den gata där ”allt” finns. Jag gjorde ett försök att följa med men fick ge upp efter ca 200 meter och ett par rejäla hostattacker.

Egentligen skulle vi åkt ut till universitet idag jag och Fredrik, men vi har tillsvidare skjutit på det till fredag. Då återkommer dessutom vår handledare från utlandsresa så det passar väl rätt bra. I morgon ska vi träffa Karin från exportrådet klockan två.

En mycket glad nyhet, det verkar ha löst sig med visumen. Vi har i alla fall fått det beskedet från personalen på Namibias ambassad i Stockholm. Klockan 8 i morgon ska vi vara tillbaka på ministeriet och träffa en Ester som ska vara någon form av överhuvud där. Men vi tror det väl till 100% först när vi har våra visum i handen, utanför byggnaden.

Till helgen har det varit prat om att hyra en bil och åka till en Game Park här i närheten av Windhoek. Game i det här fallet är storvilt, inte spel. Det ska inte finnas lejon eller elefanter, men väl zebror och giraffer. Hoppas det blir av.

De andra är ute och handlar nu, ikväll invigs grillen här på området. Hamburgare tror jag det blir.

Hoppas alla har det bra hemma i Sverige. Vi hörs igen snart.

2 första dygnen i Windhoek

2009-07-13T20:31:00.003+01:00

Här kommer lite mer information om resan till och de första dygnen i Namibia…

Flyget mellan Stockholm, Arlanda och London, Heathrow gick oerhört bra. Vi kom iväg lite tidigare än planerat och anlände således innan utsatt tid. Dessutom lyckades Jonny pricka in planets bästa plats, bredvid nödutgången, med extra mycket benutrymme. Resten av resan var också över förväntan; vinet smakade bra, maten var god och flygpersonalen var trevlig. Tack South African Airlines.

Väl på plats i Namibia stötte vi på resans första, men absolut inte sista, motgångarna. I passkontrollen visade det sig att vi hade ”fel” visum men vi fick efter mycket om och men en stämpel i passet och välkomnades in i landet, dock med uppmaningen att snarast skulle uppsöka Ministry of Home Affairs och lösa problemet. Transfern från flygplatsen var bokad och väl i bilen kunde vi andas ut. Så fort bilen började rulla anade vi däremot så kallade ugglor i mossen. Den var inte riktigt i topptrim om man säger så. Inledningsvis fortlöpte bilturen utan problem och vi lyckades spotta några vilda djur; vårtsvin, örnar och oryx (=gemsbock). Sedan gick bilen sönder, mitt ute i ödemarken. Vi hann emellertid knappt bli oroliga innan det dök upp en vänlig man och skjutsade in oss till Windhoek och Chameleon City Lodge, ca 24 h efter avfärden i Stockholm.

Första kvällen spenderades på Chameleon där vi; Fredrik, Jonny, Mats och Stefan, (tjejerna gick till ut och käkade) blev bjudna på middag av två damer, en från USA och en från Schweiz. Trevligt, men så fort solen gick ner någon gång vid 18-snåret blev det kallt, riktigt kallt. Dagen avrundades i baren vid 22-snåret då kvicksilvret uppskattades kämpa sig upp till 3:an.

Dag 2, som snart når sitt slut, har bestått av två besök på Ministry of Home Affairs där visum-problemet utan framgång har bearbetats. Vi kämpar vidare och gör nya försök imorgon då vi även skall leta reda på en safari butik och eventuellt shoppa safarihattar. Middagen bestod av en pizza på Sardinia tillsammans med vår nya amerikanska vän.

Vad gäller skolarbetet så kommer det i andra hand just nu, men vi planerar att besöka UNAM på onsdag…

Jonny har gått om benutrymme på flyget...

Utanför Chameleon med centrala Windhoek i bakgrunden

The Windhoek Experience

framme i kalla Windhoek

2009-07-13T08:23:00.002+01:00

Ett snabbt inlägg bara för att meddela oroliga föräldrar och liknande om att vi kommit fram utan problem. Tyvärr var det lite krångel med visat så vi måste till ministeriet för att ta hand om det.

Vi återkommer med mer om våra första två dygn tillsammans när det är avklarat.

Ping Pong King Kong

2009-07-09T14:55:00.003+01:00

Om 48 timmar sitter vi på flyget. Om 72 timmar har vi landat i Windhoek och förhoppningsvis lyckats passera pass och visumkontroll.

Dagen har ägnats åt lite sista genomgång av litteratur, planering, städning av rummet och annat sånt där som egentligen mest handlar som mental förberedlse.

Men! Utöver detta har något väldigt viktigt skett idag. Det har, som flitiga läsare av denna blogg nog noterat, pågått en pingistävling av extreeemt stor vikt och prestige. Idag spelades den slutgiltiga, allavgörande finalen. Ettan på listan, Fredrik "Äpplet" Berglund, mötte tvåan på listan, undertecknad alltså i en direkt avgörande batalj. En tät jämn match i sju set väntades, spänningen inför första set var olidlig...

Då ödmjkhet är en av minsta främsta dygder avstår jag från att vidare frossa i segerns ljuva sötma eller trycka Fredrik ännu längre ner i förnedringens tunga djup, jag väljer bara att konstatera att det inte riktigt blev så spännande.

Världens räddaste man

2009-07-07T12:13:00.002+01:00

Nu är även jag färdigvaccinerad, en tyfoidspruta i ena armen och en hepatit B i andra. Edith, min treåriga dotter var med som moraliskt stöd, det behövdes, en av alla de ganska kraftiga fobier jag har gäller sprutor. Det har ändå gått åt rätt håll, tidigare behövdes i princip tre personer för att ge mig en spruta, en för att sticka och två för att hålla fast mig.

Trots att det här bara är det tionde inlägget i den här bloggen så har vi redan lyckats snudda vid de andra stora fobier jag har, att flyga och ormar.

Eller flyga, egentligen är det höjder jag har problem med. Jag är inte så rädd att planen ska störta, jag tillhör inte den där delen av befolkningen som inte förstår hur flygplan kan flyga och hur stora båtar kan flyta. Men det finna andra saker jag övertygar mig själv ska hända, betydligt mer irrationella än att planet skulle störta. Att golvet lossnar, antingen i hela planet eller bara just där jag sitter, så att det blir ett litet hål, precis så stor att min stol kan falla igenom, är väl den största skräcken. Att ena vingen lossnar är en annan. Men det börjar ändå bättra sig, jag har förhoppningar att klara mig utan pillertrillning den här gången.

Ormarna är det värre med. Summan av neuroserna är konstant som man brukar säga. Så i takt med att sprutorna och flygningen faktiskt går åt rätt håll så är det tvärtom med ormarna. Förra sommaren så höll jag på att köra av vägen, jag kör en Volvo v70, ganska rejäl bil, för att det låg en liten kopparorm på vägen. Att jag ändå lyckades undvika diket tror jag med beror på att jag fick motorstopp när jag panikbromsade än att något annat. Ett annat av mina inte allt för stolta ögonblick i livet var nu i början av sommaren när jag tog skydd bakom Edith när en snok ringlade över grusvägen vi gick på.

I Namibia ska det enligt uppgift finnas över 200 ormsorter...

Annars gäller väl den största oron just nu att ÅF fortfarande inte betalat ut några pengar till mig och att vi fortfarande inte fått något hundraprocentigt visumklartecken, även om personalen på Namibias ambassad i Stockholm lovat att det ska ordna sig.

Fyra dagar kvar tills vi åker nu. Det ska verkligen bli ett fantastiskt äventyr det här!

8 days to go...

2009-07-03T11:06:00.003+01:00

Due to our frequent readers from the US, Switzerland, Italy and Finland this blog post will be in English. If our international readers wish the blog to continue in English, please leave a comment below.

So what´s new:

We´re now vaccinated and ready to meet all kinds of viruses and bacteria…
Regarding the work there is nothing exciting to add since it mainly is literature studies (i.e. reading, reading and reading)…
Fredrik is now at the top on the scoreboard after the 3-1 victory over Jonny this Wednesday…

Fredrik donates blood to medical research after his vaccination

Åter i arbete...

2009-07-01T11:22:00.002+01:00

Då var vi tillbaka i skolan efter några välbehövliga semesterdagar på Gräsö (Jonny) samt västkusten & Sandhamn (Fredrik). Båda har drabbats av den icke-vaccinerbara sjukdomen resfeber då vi har insett att vi om endast två veckor spatserar på Independece Avenue, Windhoek, Namibia. I Jonnys fall har dessutom sjukdomen tagit den allvarligare fasen; resångest, men jag gör allt som står i min makt att mildra denna.

Solig måndag i Stockholm

2009-06-22T21:59:00.005+01:00

Först, vad har hänt sedan sist? Planeringsrapporten är klar och granskas för tillfället noga av de två andra grupperna. Jag (Fredrik) och Jonny granskar samtidigt de andras och har till vår stora förvåning insett att "Solar oven"-gruppen helt och hållet saknar milestones i deras tidsplanering; förvånansvärt!

För övrigt påverkade solens och sommarens intåg i Stockholm arbetet markant idag. Detta sammanfattas i bilderna nedan:

Det var tomt på Brinellvägen (förutom Hans)...

...och det var öde i hk-korridoren...

...men några flitiga xjobbare fanns det allt.

Sedan besökte ½-xjobbsduon till Skeppsbron...

...och diskuterade möjligheter till elförsörjning på

landsbygden i Namibia med sina vänner.

ingen press...

2009-06-17T09:23:00.002+01:00

Vi var precis uppe hos Maggan, professorn här på avdelningen, och fick lite papper påskrivna samt en trevlig pratstund. Vi fick bland annat veta att Svenskt Näringsliv, Utrikesdepartementet och Swedfund är informerade och "väldigt intresserade" av Namibiaprojekten.

Möjligheten att få komma till universitet i Johannesburg och presentera våra resultat tycks dessutom betydligt större idag än igår.

Kanonkul att så många visar sånt intresse för vvad vi håller på med!

Update

2009-06-15T19:03:00.005+01:00

Dags för en liten uppdatering av läget:

En stor del av tiden har lagts på pappersexercis. Blanketter fylls i, revideras och kasseras. Kontrakt omarbetas, anpassas och mailas. Nya blanketter fylls i, scannas, faxas och så vidare. En lärdom vi tagit är att det är inte helt bekymmerslöst att faxa dokument till Namibia, vi har fortfarande inte lyckats faxa iväg våra work permit till ambassaden i Namibia.

PIEp:s samarbete med universitetet i Johannesburg skall ses över vilket gör att en redovisning där känns alltmer avlägsen. Martin Grimheden skall dock informera ”den nya kontakten” i Johannesburg om vårt arbete så en redovisning är inte helt utesluten. Om intresse från deras sida finns återstår dock att se.

Vi lyckades klämma in ett möte, i vårt annars fullspäckade schema, med Martin (?) som kom hem från Namibia för 3 veckor sedan. Han pluggar ekonomi i Uppsala och hade skrivit en uppsats om diamantindustrin i Namibia (lägger in en liten brasklapp här då jag är lite osäker på exakt vad som gjordes). Hur som helst informerades vi om allt möjligt. Bland annat, till Jonnys stora skräck, att det finns en hel del ormar samt att Windhoek tydligen är världens 3:e farligaste stad. Då vi efter relativt noggranna undersökningar ej har lyckats konfirmerat huruvida detta är sant väljer vi att ta det med en nypa salt. Undersökningarna visade dock Johannesburg och Medellin i Colombia är ganska farliga. Medellin som är en stad med 2 milj inv., snittar stabila 11 mord om dagen och 4000 mord/år. Däremot är det en stad jag saknar på de flesta listor över världens farligaste platser nämligen den idylliska lilla orten Midsomer på den engelska landsbygden vars ratio mord per invånare och år bör ligga i Medellin-klass. Tillbaka till Windhoek, vi kan nog räkna med en kniv mot strupen om vi får för sig att traska ut på Independence Av (stora gatan i Windhoek) ensamma efter kl.18. Vidare tipsade Martin oss att bo på Chameleon Backpackers Lodge & Gueshouse (www.chameleonbackpackers.com) och således kommer vi inom en relativt snar framtid boka in oss där.

Jaha, vad har vi mer gjort. Jo, den 24 juni är det planeringsseminarium för samtliga Namibiagrupper så det skrivs även en del planeringsrapport.

Slutligen bör den stora tidsdödaren nämnas; Pingistävlingen med ett stort P! Reglerna är enkla, allvaret är kolossalt! Vinner man en match mot en bättre rankad spelare övertar man dennes position i tabellen. Matcherna spelas i bäst av 5 eller 7 set (först till 11 poäng, måste vinna med minst 2) och den lägre rankade spelaren får välja bok först. Bok? Ja bok, vi spelar med böcker. Jonnys favorit är Energy and Culture medan Stefan föredrar den lite tyngre gula boken. I bilden nedan visar Mats hur man slår in en distinkt backhand och Stefan förbereder en klurig retur. Den nuvarande tabellen visar dock tydligt vilken av Namibiagrupperna som är den bättre:

Jonny
Fredrik
Stefan
Mats

We're going to Namibia

2009-06-09T19:12:00.002+01:00

Hej på er, här kommer mitt första inlägg.

Så, jag och Fredrik har alltså startat en Namibiablogg och för de som inte är helt införstådda med vad vi håller på med kan ju det tyckas lite märkligt. Jag tänkte därför ge en liten förklaring.

Jag heter Jonny Björklund, jag har läst Design och Produktutveckling på KTH med inriktning på Integrerad Produktutveckling. Tillsammans med Fredrik Berglund, som läst samma inriktning, men kommer från Maskinteknik, håller jag på med mitt examensarbete. Preliminärt har arbetet titeln "Analysis of needs and requirements concerning energy solutions and development of a conceptual steam engine based system for off grid, small scale energy supply in Namibia." Vi jobbar på att förbättra den...

Vi utgår från en ångmotor som utvecklats på KTH och tittar på möjligheten att använda den i ett system för småskalig elförsörjning på Namibias landsbygd. En väldigt stor del av befolkningen står helt utan tillgång till nätdistribuerad el och inom en överskådlig framtid finns inget som talar för att detta kommer att ändras, alltså behövs så kallade off grid-lösningar.

Arbetet är initierat av avdelningen för Integrerad Produktutveckling (IPU) och Exportrådets kontor i Namibia. Exportrådets syfte med projektet är dels att arbeta för större utbyte mellan Sverige och Namibia på studentnivå, dels att främja handelsutbyte mellan länderna. IPU vill utvidga sitt arbete, som tidigare fokuserats på produktutveckling för västvärldens behov, till att även behandla de behov som finns hos jordens "base of pyramid"-befolkning. Arbetet i Namibia ses som ett pilotprojekt i det arbetet.

Totalt är vi sex studenter från KTH som åker ner i sommar. Vi har länkat till de andra studenternas bloggar. Gå gärna in och kika. Men inte för ofta, de snikna jäklarna har valt portal för att tjäna pengar per träff...

Vi finansieras huvudsakligen genom Sida's Minor Field Study-program. Sida finansierar ett stort antal projekt varje år i utvecklingsländer och syftet är bland annat att öka svenska studenters kunskap om de prolem och möjligheter som finns i dessa länder.

Ångpanneföreningens forskningsstiftelse som verkar för "forskning och teknisk utveckling".

Från skolan bidrar skolan för Industriell Teknik ochg Management med resebidrag.

Slutligen bidrar PIEp, en svensk "långsiktig satsning för ökad innovationsföråga hos människor och organisationer."

I Namibia kommer vi arbeta tillsammans med personal från MRC, en forskningsavdelning på UNAM, University of Namibia.

Länkar till våra samarbetspartners finns till höger någonstans.

Vi flyger ner till Windhoek den 11:e juli. Fram tills dess kommer aktiviteten här antagligen inte vara jättehög, men sen drar vi igång ordentligt!

Hoppas ni hänger med oss under sommaren.

2009-06-09T10:08:00.000+01:00

Jonny & Stefan är på kurs i Uppsala...

Bloggen begins...

2009-06-09T10:05:00.000+01:00

Jonny & Fredrik välkomnar till Namibiabloggen!!!